(Klagomål nr 10161/13)
3 September 2015
03/12/2015
Detta utslag blir slutgiltigt under de omständigheter som framgår av artikel 44§2 i konventionen. Det kan bli föremål för redaktionell omarbetning.
I målet M. och M. mot Kroatien,
Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna (första avdelningen), i kammare bestående av:
Isabelle Berro, ordförande,
Mirjana Lazarova Trajkovska,
Julia Laffranque,
Paulo Pinto de Albuquerque,
Linos-Alexandre Sicilianos,
Erik Møse,
Ksenija Turković, domare,
och Søren Nielsen, avdelningens justitiesekreterare
som den 7 juli 2015 överlagt i enrum,
avger härmed följande utslag, som antogs på detta datum:
1Målet har sitt ursprung i ett klagomål (nr 10161/13) mot Republiken Kroatien som ingavs till domstolen under åberopande av artikel 34 i Konventionen om skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter (“konventionen”) av M. (“andra klaganden”) och hennes minderåriga dotter M. (“första klaganden”), båda kroatiska medborgare, den 3 januari 2013. Ordföranden för avdelningen beslutade att inte lämna ut de klagandes identitet offentligt (regel 47 § 4 i domstolens arbetsordning)
2De klagande företräddes av S. Bezbradica Jelavić och I. Jelavić från advokatbyrån Jelavić & Partners, advokater med verksamhet i Zagreb. Den kroatiska regeringen (“regeringen”) företräddes av sitt ombud, Š. Stažnik.
3De klagande framhöll särskilt att de inhemska myndigheterna inte hade uppfyllt sina positiva förpliktelser enligt artikel 3 och/eller 8 i konventionen eftersom de varken på adekvat sätt lagfört första klagandens far för det våld han utövat mot henne, eller skyddat henne mot ytterligare våld genom att flytta henne från hans bostad.
4Den 16 maj 2013 underrättades regeringen om klagomålet.
5De klagande är födda 1976 (andra klaganden) respektive 2001 (första klaganden) och bor i Zadar.
6Den 23 juni 2001 gifte sig andra klaganden med I.M.
7Den 4 september 2001 födde andra klaganden första klaganden.
8Sedan relationen mellan makarna försämrats, inledde andra klaganden 2006 en civilprocess mot sin make och ansökte om skilsmässa, vårdnad och underhållsbidrag för första klaganden. I.M. lämnade in ett motkrav och ansökte om att tilldelas vårdnaden om första klaganden.
9Under perioden mellan den 5 juli 2006 och den 7 mars 2008 inlämnades sammanlagt åtta brottsanmälningar mot andra klaganden och I.M. De flesta gjorde de direkt mot varandra och övriga gjordes på polisens initiativ. Tre av dessa åtta anmälningar resulterade i att rättsprocesser inleddes (två mot I.M. och en mot både I.M. och andra klaganden), vilkas utgång är okända. Resterande fem brottsanmälningar avvisades, inklusive de tre, i vilka det påstods att brotten barnmisshandel och våld i hemmet hade begåtts mot första klaganden.
10Genom dom den 24 augusti 2007 av Zadar rådhusrätt (Općinski sud u Zadru): (a) beviljades skilsmässan mellan andra klaganden och I.M., (b) tillerkändes I.M. vårdnaden om första klaganden, (c) beviljades andra klaganden umgängesrätt (umgänge), samt (d) ålades andra klaganden att göra regelbundna betalningar av underhåll för första klaganden. I sitt beslut åberopade domstolen det utlåtande från rättspsykologer och rättspsykiatriker som införskaffats under rättsprocessen samt rekommendationen från Zadar lokala centrum för social välfärd (Centar za socijalnu skrb Zadar, nedan “det lokala centret för social välfärd”) som deltog i denna process som intervenient sui generis i syfte att skydda fösta sökandens intressen. Domen vann laga kraft den 2 januari 2008.
11Genom beslut den 7 november 2006 hade det lokala centret för social välfärd tidigare beslutat om en barnskyddsåtgärd med övervakning av hur första klaganden utövade sin föräldramyndighet. Åtgärden infördes i syfte att förbättra kommunikationen mellan andra klaganden och I.M. angående första klaganden och förhindra att hon drogs in i deras konflikt. Åtgärden pågick till den 31 augusti 2008 när den avbröts. I sitt beslut den 2 september 2008 uppgav det lokala centret för social välfärd, inter alia, följande:
“Åtgärden uppnådde endast delvis sitt syfte på så sätt att kontakterna med modern har stabiliserats. Föräldrarna kommunicerar fortfarande inte med varandra och det är tydligt att modern avser att fortsätta med sådant beteende. Dessutom är inte heller moderns samarbete med inspektören adekvat och det är tydligt att åtgärden varit fruktlös.”
12De klagande hävdar att första klagandens far I.M. den 1 februari 2011 slog henne i ansiktet och klämde till om hennes hals samtidigt som han utsatte henne för verbala övergrepp.
13Följande dag tog andra klaganden med första klaganden till polisen för att anmäla händelsen. Polisen uppmanade dem att söka läkare och följde med dem till det lokala sjukhuset där första klaganden undersöktes av en ögonläkare som ställde diagnosen sårskada på ögonlock och området kring ögat och orbitavävnader. Ögonläkaren noterade särskilt:
“Kliniskt diskret hematom i vänster ögas nedre ögonlock, i resorption. Ögonens rörlighet är normal, inget dubbelseende [dubbelseende], inga kliniska tecken på orbitafraktur.
Pupiller är normala, linserna [är] på plats, genomskinliga, ögonbotten [är] normal på båda sidor.
Diagnos: Contusio oc.sin.
Haematoma palp.inf.oc.sin.
Behandling: kalla kompresser [kompresser] ... I ögat: Effludimex lösn.
...
Diagnos:
S05.1. Kontusion på ögonglob och området kring ögat och orbitavävnader.”
14Efter att ha undersökt första klaganden fyllde ögonläkaren i ett standardformulär som skulle lämnas till polisen i vilket han angav att skadan tillfogats av ett slag med handen mot vänster öga, ställde diagnosen blåmärke på vänster ögonlock (haematoma palp.inf.oc.sin.) och beskrev skadan som lindrig.
15De klagande återvände till polisen där de båda gjorde uttalanden. I sitt uttalande nämnde första klaganden andra exempel på fysiskt och psykiskt våld från pappan under de tre senaste åren. Den relevanta delen av polisprotokollet från samtalet med första klaganden lyder som följer:
“Detta samtal har hållits rörande det våldsamma beteendet av [barnets] far IM.
[Barnet] uppgav att hon igår runt 16.00, när hon gjorde sig iordning för att besöka sin mor D.M., ville ta tavelramen som innehöll en hårlock från henne som hennes mamma hade ramat in när hon klippte sig första gången. Hon lade tavlan innanför jackan för hon visste att hennes pappa inte skulle låta henne ta med tavlan till hennes mamma. Då såg hans flickvän I.P. att hon hade något under jackan och frågade vad det var. Hon svarade att det inte var något. Då kom hennes far och tog fram tavlan från hennes jacka och sade att de skulle prata om det när hon kom hem på kvällen.
... På kvällen, ungefär klockan 20.00, följde mamman med henne till hennes pappa som bjöd in henne till rummet och kallade henne tjuv, slog henne på vänster öga med handen och började klämma till om hennes hals och knuffa henne. När detta pågick ramlade hon men skadade sig inte för hon ramlade på en väska som låg på golvet. Sedan kräktes hon saliv för hon kände äckel av att fadern hade klämt till om hennes hals. Sedan kom [hennes fars partner] I.P. och sade till fadern att han skulle lugna ner sig annars skulle hon [första klaganden] kräkas ... Han gick då och satte sig i vardagsrummet. Hon var mycket rädd och grät men trots det gick hon till sitt rum och gjorde skrivläxan till morgondagen. När hon vaknade nästa morgon hälsade hon på sin pappa med ”God morgon” men han tittade inte ens på henne utan vände bara bort huvudet. På morgonen kände hon lite smärta under vänster öga där hennes far hade slagit henne. När hon kom till skolan nämnde hon det för sin lärare, sina vänner P. och A. för hon kände att hon behövde anförtro sig till någon.
Idag gick hon till sin mamma och berättade allt som hänt den kvällen för henne. Hon blev också mycket sårad när hennes papa häftigt [svor åt] henne. Det gör han ofta, och gjorde det [också] igår kväll. Han kallade henne också för kossa och sade att hon var dum. På grund av hans grova språk grät hon mycket efter det. Pappa säger då och då åt henne [att dra åt helvete] och hon tycker inte om svordomar, särskilt inte när han nämner hennes mamma när han gör det. För några månader sedan sade hennes far att han genom sina vänner skulle se till att hon aldrig får höra något från, eller får träffa sin mamma. Hon är därför mycket rädd för sin pappa för han kan vara farlig. Hon har sett när hennes pappa slagit hennes mamma och är därför rädd att han skulle kunna slå henne på samma sätt också. Hon uppger att hennes far ofta är grov mot henne och skriker åt henne, tvingar henne att äta mat hon inte tycker om, och när hon inte gör det, tar tag i hennes haka och kör in maten i munnen på henne vilket gör henne illamående. Han tar ofta bort hennes mobiltelefon så att hon inte kan ringa sin mamma, och hon skulle vilja vara i kontakt med sin mamma. En gång slog han henne med en hårborste på benet när hon inte tillåtit honom att borsta hennes hår. Han råkar också ta tag i armen på henne och ta i så hårt att hon får blåmärken efteråt. Hon uppger att hon är mycket rädd för sin pappa och skulle vilja bo hos sin mamma. Ikväll vill hon absolut inte gå till sin far utan vill vara hos sin mamma. Hon är rädd att hennes far skulle kunna slå henne och skrika åt henne. Han brukade ofta hota henne och vifta med handen mot henne och säga “titta på den, titta på den” i avsikt att slå henne om hon inte lyssnade på honom. Fadern hade också hotat henne att han skulle klippa hennes hår i vetskap om att hon tycker om [sitt] långa hår. Han hotar henne med det när hon gråter efter sin mamma, biter på naglarna eller ber om en mobiltelefon. Pappan säger ofta till henne att hon inte får älska sin mormor, [sin mors partner] N. eller hans mamma, men hon älskar dem alla.
Hon uppger vidare att varje gång hennes mamma eller [hennes mammas nya partner] N. köper henne något och hon tar med det till sin fars bostad kastar han alla sakerna i skräpet. Därför har hon på sig saker hennes mamma har köpt bara när hon kommer till sin mammas bostad eftersom hon inte tillåts ha dem på sig när hon är hemma hos sin pappa.
Slutligen uppger hon att hon är mycket rädd för sin pappa och [särskilt] ... att han ska göra hennes mamma illa för han hotar ständigt att han ska det.
Samtalet har hållits i närvaro av socialarbetaren från Zadar centrum för social välfärd V.C.”
16Samma dag samtalade polisen med I.M. och hans partner I.P. Den relevanta delen av polisprotokollet från samtalet med I.M. lyder som följer:
“Samtalet hölls i närvaro av hans advokat B.Z., angående anmälan om att han hade slagit sin minderåriga dotter ... Med anknytning till detta uppgav han följande:
...
[Han säger att hans ex-fru] inte regelbundet betalar underhåll för [deras] dotter ... som uppgår till 800 kroatiska kuna (HRK) per månad och fram till dagens datum är skyldig [honom] HRK 15 000.
[Han meddelar] att [hans ex-fru] tråkigt nog manipulerar deras dotter ... och använder sig av henne så att hon förkastar allt som bär [hans] efternamn. Hon har till och med skapat en facebook-sida åt henne under ... hennes nuvarande partners efternamn.
...
Beträffande sin relation med dottern ..., uppger [han] att han som en förälder som vill lära sitt barn att respektera arbete och disciplin har sina plikter och att barnet måste ha viss disciplin, [till exempel] får hon inte ljuga för sina föräldrar, och inte göra vad som helst som behagar henne. När [hans dotter] kommer hem från skolan ... kräver han att hon ska göra sitt hemarbete och studera. Beträffande mat, uppger [han] att han önskar att [hans dotter] äter hälsosam och varierad kost, med frukt och grönsaker, ris, kött, och inte att hon bara äter pizza, smörgåsar och sötsaker. Han tycker inte heller om att kasta mat och föredrar att den äts upp.
Den 1 februari 2011 ungefär 15.50 gjorde sig [hans dotter] i ordning för att gå till sin mor och kom till köket för att säga hej då. Vid detta tillfälle observerade [hans partner] I.P. att hon hade något innanför sin jacka ... och frågade vad det var. [Dottern] svarade att det inte var något trots att det syntes att hon hade något innanför den. Han bad henne att öppna jackan. [Då förstod de] att hon hade tagit en inglasad tavla med lockar från hennes hår som klippts av när hon fortfarande var bebis. [Han] frågade henne då varför hon inte hade bett att få ta den istället för att göra som hon gjort, stulit från sitt eget hem. [Dottern] sade att den var till hennes mamma och att om hon hade bett honom att få ta den hade han inte tillåtit det. Sedan sade han åt henne att gå till sin mamma så skulle de prata om det senare när hon kom hem.
[Dottern] kom hem klockan åtta på kvällen och de fortsatte sitt samtal för han ville berätta för henne att det hon gjort var dåligt och att hon borde ha frågat i stället för att stjäla saker från bostaden och ta dem till sin mor. [Hans dotter] svarade att hon ville att [inramningen] skulle vara hos hennes mor… [Han] tillrättavisade henne då för att hon ljugit för honom genom att säga att det hon gjort var sorgligt eller dåligt och att hon alltid måste tala sanning för han tolererade inte lögner och att alla problem skulle lösas på samma sätt som de lösts dittills. Han vidgår att han ibland är en sträng förälder men att han alltid gör det med måttfullhet och på [goda] grunder och det uteslutande för att få henne att uppföra sig [bättre].
Idag, den 2 februari 2011 var [hans dotter] i skolan på förmiddagen och på eftermiddagen hade hon roligt med [honom] och hans [partner] ... Ingenting antydde att [hon] på något sätt var olycklig av gårdagskvällens händelser.
[Han] understryket att allt detta var påhittat av hennes mor ... som har ett negativt inflytande på [deras dotter].”
17Den relevanta delen av polisprotokollet från samtalet med I.M.:s partner I.P. lyder som följer:
“Samtalet hölls angående anmälan om att I.M. hade slagit sin minderåriga dotter ... Med anknytning till detta uppgav hon följande:
Den 1 februari 2011 ungefär 15.50 gjorde sig [hennes styvdotter] i ordning för att gå till sin mor och kom till honom och henne i köket för att säga hej då. Vid det tillfället observerade [I.P.] att hon hade något innanför jackan ... och frågade henne vad det var. [Hennes styvdotter] svarade att det inte var något trots att det syntes att hon hade något innanför. I.M. bad henne att öppna jackan. [Då förstod de] att hon hade tagit glasinramningen med lockar från hennes hår som klippts av när hon var bebis. [Han] frågade då [sin dotter] varför hon inte hade bett att få ta den istället för att göra det på det sätt hon gjort, stulit från sitt eget hem. [Styvdottern] sade att det var till hennes mamma och att om hon hade bett att få ta den hade han inte tillåtit det. Då sade han åt henne att gå till sin mamma och att de skulle prata om det senare när hon kom hem.
[Styvdottern] kom hem klockan åtta på kvällen och [hennes far och hon] fortsatte sitt samtal för han ville berätta för henne att det hon gjort var dåligt och att hon borde ha frågat istället för att stjäla saker från bostaden och ta med dem till sin mor. [Styvdottern] svarade att hon ville att [inramningen] skulle vara hos hennes mamma. I.M. tillrättavisade henne då för att hon ljugit för honom genom att säga att det hon gjort var sorgligt eller dåligt och att hon alltid måste tala sanning för han tolererade inte lögner och att alla problem skulle lösas som de alltid lösts dittills. I.P. säger bestämt att I.M. vid detta tillfälle inte slog [sin dotter] och att hon inte heller någonsin sett honom slå [henne]. Hon säger att I.M. har temperament och ibland skriker när han anser något varit fel men att han verkligen inte är benägen att ta till fysiskt våld och slå barnen. I.P. framhåller att [hennes styvdotter] generellt är mycket känslig för anspelningar på sin mor och omedelbart börjar gråta över allt som har samband med henne.”
18Efter samtalen, återlämnades första klaganden till sin far I.M. genom förmedling av en anställd vid det lokala centret för social välfärd.
19Den 19 februari 2011 undersöktes första klaganden, på initiativ av andra klaganden, av en psykiatriker på Psykiatrisjukhuset för barn och unga i Zagreb. Den relevanta delen av psykiatrikerns iakttagelser lyder som följer:
“Barnet var med sin mor hos polisen och anmälde händelsen [från den 1 februari 2011] eftersom modern, men också barnet, hävdar att detta inte var första gången fadern misshandlar [barnet], om än inte så mycket fysiskt som psykiskt.
...
Under samtalet är det märkbart att barnet blir mycket upprört när fadern kommer på tal, hon är rädd för honom, ”tror hela tiden att han ska slå henne igen och skulle vilja bo hos mamma”. Pappa påstås det hotar henne ständigt med att “han skulle klippa hennes hår om fortsätter att gråta och nämner sin mamma…” han förbannar ofta hennes mamma och han använder vulgära uttryck mot modern vilket enligt uppgift redan anmälts till polisen ... (samtalet har förts först med modern ensam och sedan med flickan, också ensam; [barnet] pratar om det genom tårar och bitandes på naglarna).
...
Flickan säger att hon kommer ihåg att “hon tillfrågades när hon var liten om vem hon ville bo hos och hon sade hos pappa för att hon blivit tillsagd att hon måste säga det, nu ångrar hon detta” (hon gråter hela tiden).
Flickan verkar annars ha goda intellektuella förmågor, hon fungerar väl utanför familjen, hon är en A-elev. Det finns inga tecken på psykotisk störning, och flickan är inkännande i kontakt utom när hon blir upprörd och pratar snabbt när samtalet kommer in på fadern och hans relation till henne (etc. intrycket är att hon känner stark fruktan för fadern).
Givet den komplexa familjesituationen (fadern omgift och att [barnet] bor hos honom, hans nya fru, hennes dotter från sitt första äktenskap och två små halvsystrar och även modern har en ny partner med vilken hon har en liten son) och givet den uppenbara traumatiseringen av barnet vilken troligen redan pågått under lång tid, rekommenderas en psykiatrisk bedömning av barnet.
Till dess ... rekommenderar jag att flickan skickas till en psykolog ...
Diagnos: Misshandlat barn, T 74.8”
20Den 5 mars 2011 tog andra klaganden första klaganden till en psykolog i Zagreb som bland annat gjorde följande iakttagelser:
“Av samtalen, som fördes med modern ensam och enskilt med flickan, framgår det att barnet är rädd för sin far för att han misshandlar henne psykiskt och ibland fysiskt.
...
Flickan ... säger att hon gärna skulle bo hos mamma om hon kunde, och att pappa talar illa om mamma.
...
Resultaten visar att [barnet] är känslomässigt bundet till sin mamma och tror att hennes pappa inte älskar henne, är rädd för honom, litar inte på honom, tycker inte att det är rättvist att pappa ständigt skriker åt henne även när hon inte gjort något fel. Hennes största önskan är att få bo hos sin mamma och hennes familj och finner det svårt att återvända till sin pappas bostad. Hon identifierar sig med sin mor och tycker att de är väldigt lika.
Fynd: [Flickan] är ett traumatiserat barn med mentala förmågor långt över genomsnittet, stark självkontroll, neurotisk, depressiv affekt, hypersensitiv, ångestfylld med starkt mindervärdeskomplex. Diskret tremor har diagnostiserats.
Jag rekommenderar psykologisk och, vid behov, psykiatrisk rådgivning.”
21Den 30 mars 2011 informerade Zadar kommunala statsåklagare (Općinsko državno odvjetništvo u Zadru, nedan kallad “statsåklagaren”) andra klaganden att åklagaren, samma dag, rörande incidenten den 1 februari 2011, åtalat I.M. vid Zadar rådhusrätt för brottet vållande till kroppsskada definierat i artikel 98 i strafflagen (för mer detaljerad beskrivning av förloppet i denna process se punkt 35-51 nedan).
22Samma dag, den 30 mars 2011, inledde andra klaganden en civilprocess vid Zadar rådhusrätt i vilken hon ansökte om upphävande av det vårdnadsbeslut som angetts i samma domstols avgörande från den 24 augusti 2007 (se punkt 10 ovan, för en utförligare beskrivning av förloppet i denna process se punkt 60-81 nedan).
23Den 22 april 2011 tog andra klaganden återigen med första klaganden till samma psykolog (se punkt 20 ovan) som gjorde följande iakttagelser:
“... Samtalet med [barnet] fördes utan hennes mammas närvaro.
Tystlåten i kontakt, med depressiv affekt, samarbetsvillig, biter på naglarna, gråter då och då. Vi samtalade återigen om händelserna den 1 februari 2011 under vilka barnet psykiskt och fysiskt misshandlades av sin far, vilket hon i närvaro av sin mor anmält till polisen.
[Barnet] säger att det inte var en isolerad händelse och att hon är rädd för sin far för att han ständigt, från det ögonblick hon började bo hos honom, utsatt henne för psykisk och då och då, för fysisk misshandel. Hon säger han vid ett flertal tillfällen hotat henne att han skulle slå henne om hon inte slutade bita på naglarna och att han skulle ta ifrån henne mobilen. Tidigare var hon mera rädd för sin fars fysiska våld men hennes mor uppmuntrar henne genom att säga åt henne att inte vara rädd utan “stå ut med svåra stunder”. Barnet uppger att hon inte tycker om att bo hos sin far för att han hotar henne, säger att han skulle slå henne. Hon säger att mamman älskar henne mer, inte hotar henne och är snäll mot henne. Hon tar till bortträngning och “glömska” som försvarsmekanismer.
...
Barnet uppger att fadern skriker åt henne nästan varje dag, svär, säger att hon är ”dum, en kossa, gris, get, tjuv, att hon hela tiden sätter sig upp mot honom”. Hon säger att detta skamlösa
beteende från hennes far blivit sällsyntare sedan hon anmält honom för polisen.
[Barnet] säger att hennes far hotat henne att han genom “de sina” ska ombesörja att hon varken får höra eller träffa sin mor. Han hotar henne att han skulle klippa håret på henne om hon grät efter sin mor.
Barnet påstår att hennes far tvingar henne att äta så att hon måste äta allt han lägger på hennes tallrik och att hon ibland kräks på grund av detta. Om hon vägrar äta allt tar fadern tag i hennes haka och ”kör” in maten i munnen på henne. Om hon gör motstånd smetar han ut maten i hennes ansikte.
Sedan hon polisanmält honom, behärskade sig fadern i ett par dagar men började sedan skrika igen men i mindre grad. Han trycker inte längre in maten i munnen på henne men hon måste äta allt han lägger på hennes tallrik. Ibland måste hon äta något hon inte tycker om vilket hennes mor aldrig tvingar henne till.
[Barnet] är ensam hemma hos sin far för hon tillbringar bara tid med sina halvsystrar, hennes vänner får inte komma på besök för att [den yngsta halvsystern] inte ska bli sjuk. Efter skolan låter fadern henne träffa vänner i bara en halvtimme. Hon har hälsat på hos en av sina vänner bara en gång för och inte vågat be sin far om fler gånger. Hon tycker att hennes far är strängare mot henne än mot hennes äldre halvsyster.
Jag fick reda på att fadern talar illa om modern och hennes nya partner inför barnet, att hon har olika kläder på sig hos mamman och pappan och att hennes far kastat gymnastikskorna hon fått i födelsedagspresent av sin mor och hennes partner i skräpet.
Tillfrågad om sin fars fru, säger hon att hon är snällare mot henne än hennes far: tvingar henne inte att äta, har aldrig slagit henne, hjälper henne med läxorna, och borstar hennes hår.
Barnet visar stark längtan att bo hos sin mor för hon står henne emotionellt närmare, modern stöder henne i svåra stunder, har många vänner i grannskapet och modern uppmuntrar henne att umgås med dem, med modern har hon roligt och känner sig trygg. Tillfrågad om sin mors partners [uppträdande] mot henne, säger barnet att han är snäll mot henne och försöker muntra upp henne, köper henne presenter, han är rolig och trevlig att prata med.
På frågan om hon, i händelse att hon skulle få bo hos sin mor, skulle få träffa sin far utanför det umgängesschema som domstolen beslutat, säger hon att det är säkert att hennes mamma skulle låta henne träffa fadern närhelst hon skulle vilja och uppger att “hon skulle vilja flytta [hem] till sin mor genast och för all framtid”.
Fynd och rekommendationer: För att förhindra att irreversibla psykopatologiska konsekvenser utvecklas på grund av ständig misshandel, rekommenderas att [barnet] omedelbart flyttas bort från den familj där hon för närvarande bor och att modern tillerkänns vårdnaden.
Psykologisk, och vid behov, även psykiatrisk uppföljning rekommenderas.”
24Den 4 maj 2011 tog andra klaganden återigen med första klaganden till polisen för att anmäla ännu en incidens med misshandel från fadern som, påstods det, tvingat henne att ändra sina tidigare uppgifter till polisen och experterna. Den relevanta delen av polisprotokollet från samtalet som fördes med första klaganden vid detta tillfälle lyder som följer:
“Samtalet fördes rörande [barnets] far I.M.:s otillbörliga beteende.
[Barnet] uppgav att hennes fars flickvän I. för ett par dagar sedan frågat om hon hade besökt en viss dam i Zagreb med sin mamma. Hon hade svarat att hon hade det, varpå I. hade frågat vad hon pratat om med denna dam i Zagreb och varför hon inte sagt något om [det] till sin pappa. Hon svarade att hon glömt att nämna det. Sedan hade hennes far ringt henne på mobilen och bett henne att komma till hans café … genast. När hon kommit dit började han skrika åt henne och frågade varför hon hade pratat emot honom och varför hon inte berättat för honom att hon varit i Zagreb. ... Därefter hade han sagt åt henne att hon ljög som en hund och sagt åt henne att försvinna ur hans åsyn.
... Efteråt hade fadern ideligen frågat henne om hon verkligen ville bo hos sin mamma och hon svarade alltid att hon ville det. För ett par dagar sedan hade han sagt åt henne att hon inte skulle bo hos sin mamma innan hon fyllt arton.
[Barnet] uppger också att han sagt att han skulle anmäla hennes mamma för att hon tagit henne till en läkare i Zagreb och att hon skulle [modern] få en brottsanmälan för att hon [hade gjort] detta. Han sade [också] till henne att han nu skulle ta henne till en psykolog och till några andra personer där hon skulle vara tvungen att säga att han inte slagit henne utan att han är snäll mot henne.
Idag frågade han henne återigen om hon verkligen ville bo hos sin mor och hon hade återigen svarat honom att hon verkligen vill bo hos sin mamma.
Samtalet fördes i närvaro av [barnets] mor ...”
25Den 7 maj 2011 tog första klagandens far med henne till en psykiatriker på Allmänna sjukhuset för skydd av barn i Zagreb vilken, efter att ha konsulterat utlåtandena från den 19 februari, 5 mars och 22 april 2011 (se punkter 19, 20 och 23 ovan) och efter att ha samtalat med första klaganden, noterade han, inter alia, följande iakttagelser:
“Det är uppenbart att [barnet] är mycket tyngt av sina föräldrars konflikt och den bristfälliga kommunikationen dem emellan, vilken ofta förs genom henne. Flickan visar tillgivenhet snarare än fruktan för sin far. Tillfrågad om vad som hände [den 1 februari 2011] ville hon emellertid inte prata om det, hon var synbart emotionellt nedtyngd så jag ville inte insistera på det. Hon uttrycker fritt sitt missnöje genom att säga att hon inte tycker om när fadern höjer rösten. Tillfrågad när detta händer svarar hon: ”när jag gör något dåligt.”
Hon fungerar bra i skolan, säger att hon har många vänner .., att hon också har vänner hos mamman och tycker om att gå dit men att hon känner sig bekväm hemma hos fadern för att hon fungerar bra med ... dottern till faderns nya partner...
Hennes mentala status domineras av den emotionella bördan av föräldrarnas konflikt, hög emotionell spänningsnivå, behovet att vara nära sin mor som hon önskar behaga genom att vara ihop med henne) och, i relationen med fadern, av den lojalitetskonflikt hon förts in i.
Jag anser att flickan dragits in i lojalitetskonflikten och är mycket tyngd av sina föräldrars oenighet och en konflikt som resulterat i starkt emotionell press, ångest och hyperkänslighet.
Jag rekommenderar att föräldrarna genomgår familjerådgivning och möjligen efteråt även familjeterapi tillsammans med [sin dotter].”
26Den 6 juni 2011 tog fadern med första klaganden ännu en gång till samma psykiatriker som, i den mån relevant, noterade:
“Samtalet med flickan fördes ensam. [Barnet] uppger att hon mår bra, att hon längtar efter att skolan ska ta slut men att hon inte har några svårigheter i skolan. Hon fungerar bra både med faderns fru och hennes mors partner, och ser sin halvbror och sina halvsystrar som verkliga syskon. Hon är fortfarande ledsen över sina föräldrars meningsskiljaktigheter och deras oförmåga att kommunicera på adekvat sätt [med varandra] och deras olika föräldrastilar.”
27Under loppet av ovan nämnda vårdnadsprocess (se punkt 22 ovan) beslutade domstolen om ett kombinerat expertutlåtande från experter i psykiatri och psykologi. I enlighet med detta, undersöktes de klagande och första klagandens far av sådana rättsexperter på Neuropsykiatriska sjukhuset i Popovača. Under färdigställandet av sitt utlåtande förde varje expert samtal, inter alia, med första klaganden. Den 1 juli och den 28 september 2011 blev första klaganden intervjuad av var och en av experterna men den 2 september 2011 intervjuades hon enbart av rättspsykiatrikern. Intervjuerna den 1 juli 2011 fördes utan att första klagandens föräldrar var närvarande, intervjun den 2 september 2011 i närvaro av hennes mor (andra klaganden), och intervjuerna den 28 september 2011 i närvaro av hennes far.
28Den relevanta delen av protokollet från intervjun den 1 juli 2011 med psykiatriexperten lyder som följer:
“[Barnet] uppger att hon alltid talar sanning, bokstavligen alltid, och att hon mår som sämst när hon får höra att hon är en lögnhals precis som sin mamma.
... Hon uttrycker mycket tydligt sitt emotionella band och närheten till sin mor och sin önskan att bo hos henne. ...
[Barnet] uppger att hon en gång försökt prata med sin far om att bo hos sin mor men det samtalet slutade snabbt genom att han sade att det inte skulle bli någon diskussion om detta och att hon skulle bo hos honom tills hon fyllde 18. ... Hon säger att hennes far är mycket sträng och att han ofta skriker och förolämpar henne, vilket gör henne generad och rädd... När han förra gången gav sig på henne, på grund av tavel [ramen], stoppade I.P. [dvs. hennes fars partner] honom, och hon kände det som om hon skulle kräkas. ...
Hon säger att hon klagat på sin far inför modern som av det skälet tog med henne till polisen. Hon blev särskilt chockad när socialarbetaren kom till polis [stationen] och pratade med hennes mor, som hon hörde säga att dottern om de inte kunde komma överens om var [deras dotter] hon skulle bo skulle placeras på barnhem. (Flickan gråter länge efter detta).
När hon blev tillfrågad om hur det är att bo hos sin far uppger hon att hon hellre skulle vilja bo hos sin mor eftersom hon står henne närmare. ...”
29Den relevanta delen i protokollet från samtalet hos psykologexperten den 1 juli 2011 lyder som följer:
“Pappa är än si, än så. När han är på sitt goda humör, är han snäll. När han inte är [på sitt goda humör] är han inte [snäll]. En gång när han tvingade mig att äta kräktes jag.” ...
”Mamma är underbar. Snäll, rättvis och slår mig inte. Hon hotar mig inte. Jag bråkar inte särskilt mycket med henne. Jag är lugnare när jag är hos min mamma, det är inte särskilt många bråk, jag är mer avslappnad.”
... Hon sade att hon kom till expertbedömningen “på grund av det som pappa gjort mot mig och därför att jag vill bo hos min mamma. ... Han har hotat mig ...” Hon gråter och säger gråtande och mumlande genom tårarna att hennes pappa smetat mat i hennes ansikte som ett skämt” så att hon känt sig ful och generad. “Han slog mig en gång ... Han sade att han inte gjort det utan att han bara gjort en [hotfull] gest med sitt finger ...”
När hon lugnat ner sig kommer vi tillbaka till den traumatiska händelsen
Du började gråta?
”... Han gjorde så här (hon visar med handen mot sin hals). Pappa slog mig och jag gråter alltid så mycket så att jag var nära att kräkas. [Han slog mig] så här hårt (hon rör vid sin hals och hakan) så jag var nära att kräkas ...”
...
”[Han kallade mig tjuv] och jag sade att jag inte var det och då slog han mig i närheten av ögat och (hon pekar på vänster tinning). ... Han frågade mig om jag skulle göra om det (hon måste avbrytas för talet är otydligt och hon snyftar). ... [Nästa dag] ... berättade jag för mamma vad han hade gjort mot mig. Hon sade att vi kunde gå till polisen och där berättade jag för [dem vad som hänt] ... Den första damen [den kvinnliga polisen] där var snäll. Den andra [socialarbetaren] drog mig i handen och sade att jag måste gå till min pappa. Jag ville inte [gå]. Hon berättade då för mig att om mamma råkar i bråk med pappa skulle hon hamna i fängelse och jag placeras på barnhem (hon snyftar). Jag var tvungen att gå med min far. Pappa sade att vi inte skulle prata om det där…”
...
“Igår sade han till mig att han inte alls slagit mig och att han inte gjort någonting mot mig och att jag borde tala sanning. Men han slog mig verkligen. Han sade också att när han smetade maten i mitt ansikte så var det ett skämt då jag däremot kände mig generad. Han sade också åt mig att om jag nämnde det skulle han ringa [styvmodern och styvsystern] och säga att det där var ett skämt, som skulle få mig att se ut som en lögnhals. Jag kände mig generad och ful då. ...
“Han hotade mig att han skulle klippa mitt hår om jag inte slutade bita på naglarna och att han skulle ta ifrån mig min mobiltelefon.”
”En gång åkte vi i en bil tillsammans ... han såg mamma med [hennes nya partner] i filen intill. Han sade att han skulle sätta båda i fängelse och döda dem. Han svor mycket åt dem. Han sade många fula saker till dem. ... Nästa dag eller kort därpå sade han att han genom de sina skulle se till att min mamma och jag inte träffas eller hör av varandra.”
”Jag var hos en läkare i Zagreb för ett tag sedan. Han frågade mig något om min skola men jag tyckte inte han verkade renhårig och ville inte prata med honom och jag talade inte sanning. Efter en månad gick vi till honom igen. Jag sade att jag ville bo hos min mamma men nämnde inte att han slagit mig. Sedan var jag rädd för min pappa och det är jag fortfarande för jag vet att han skulle säga att han inte slagit mig. ...”
”En gång slog han mig när jag var liten, jag minns inte, en gång ...”
“Han blir upprörd när det är något jag inte kan äta. När jag säger något [för att rättfärdiga mig själv] frågar han varför jag trotsar honom. Förut har han förolämpat han mig. Han har kallat mig kossa, dum get. Han har svurit åt mig. Han har sagt att jag skulle dra åt helvete. ... det har han sagt åt mig många gånger. Han har också bett mig dra åt fanders många gånger. ... Han har sagt till mig att mamma är en hora (hon gråter) ...
...
”Mamma säger till mig att jag inte får göra vissa saker. Hon hotar mig inte. Ibland höjer hon rösten men det är sällsynt och då gör jag inte om det mer.”
30Den relevanta delen av protokollet från samtalet som fördes den 2 september 2011 med psykiatriexperten lyder som följer:
“Detta samtal har förts med flickan och mamman tillsammans för att iaktta deras ömsesidiga interaktion. Under samtalet är det märkbart att flickan är något mer tillbakadragen och allvarligare än under det föregående samtalet ...
Vid ett tillfälle får flickan en stark emotionell reaktion. Flickan uppger (gråtande) att hon skulle vilja fira sin förestående födelsedag hos sin mamma ... givet att hon hade firat födelsedagen året innan hos sin far. Modern lyckades inte lugna flickan helt eller lindra hennes frustration. Istället verkade hon själv, orolig och frustrerad, nästan hjälplös.”
31Den relevanta delen av protokollet från samtalet den 28 september 2011 med psykiatriexperten lyder som följer:
“Detta samtal har förts med flickan och fadern tillsammans för att iaktta deras ömsesidiga interaktion. Under samtalet är det märkbart att flickan är något mer tillbakadragen och djupt försjunken i tankar, verkar behärskad. ... Tillfrågad om hon skulle vilja ändra något, säger hon att hon skulle vilja bo hos sin mamma och att hon önskar att hon kunde förlänga den tid hon tillbringar hos ena föräldern när hon vill stanna kvar hos den föräldern längre. När hon säger detta reagerar flickan emotionellt (hon gråter). Under tiden förekommer ingen ömsesidig kontakt mellan flickan och hennes far, det finns ingen ögonkontakt inte heller försöker fadern lugna ner henne. Var och en [håller sig] för sig själv, med blicken stint riktad framåt.”
32Den relevanta delen av protokollet från samtalet den 28 september 2011 med psykologexperten lyder som följer:
“Hon uppger i sin fars närvaro: ”Jag skulle vilja bo hos min mamma och bestämma när besöken ska vara, att gå med min mamma eller min pappa (hon gråter). Pappa tillägger: ”Det vore det bästa ...”
På en direkt fråga om hon bett sin pappa om det, säger hon att hon inte gjort det. Hon tillägger att hon en gång bad honom [om det] och att han hade sagt att hon inte skulle gå till sin mamma…”
33Den 27 oktober 2014 skrev första klaganden följande i sin skoluppsats:
“... de tror alla att de känner mig men de känner inte ens 1/3 av mig. De dömer mig efter mina skolframgångar men det är inte jag. De vet inte vad som händer de ser mig som en glad flicka, men jag är raka motsatsen. Jag har bott hos min pappa från det jag var sex år och från dag ett vill jag gå och [bo hos] min mamma ... Pappa säger att han inte kommer att låta mig gå förrän jag är 18. ... Sedan någon tid tillbaka finner jag tröst i att skära mig ... ärren syns inte längre, bara när jag spelar volleyball eller någon annan bollsport med och när mina armar blir röda, då syns de.”
34Oroad av första klagandens erkännande om självskadebeteende i sin skoluppsats, tog andra klaganden den 22 november 2014 med henne till samma psykolog som undersökt henne den 5 mars och den 22 april 2011. Psykologen noterade följande iakttagelser:
“[Flickan] kom i sällskap med sin mor på grund av att modern fått reda på [sin dotters] självskadebeteende om vilket [flickan] skrivit i en skoluppsats ... från den 27 oktober 2014.
Samtal:
Depressiv, orolig till att börja med ... mycket god verbal förmåga. Vi pratar utan närvaro av modern.
Efter föräldrarnas skilsmässa, bodde [flickan] hos sin mor. Hon säger att det var den lyckligaste tiden i hennes liv. Hon har bott hos sin far från och med sex [års ålder] ... Relationerna i familjen beskriver hon som konfliktfyllda, hon är rädd för sin far. Hon beskriver emotionell utpressning från sin [farmor] och hotelser och emotionell utpressning från sin far och även enstaka fall av misshandel från fadern, som finns angivna i medicinska utlåtanden och polisanmälningar. Hon uppger att hon när hon var sex år, [på grund av att] hon var manipulerad och skrämd av fadern, under den [rättsliga] expertundersökningen [under loppet av skilsmässoprocessen] uppgav att hon ville bo ”fifty-fifty” [när hon tillfrågades vilken förälder hon hade velat bo hos]. Hon säger att hennes pappa sagt åt henne att säga detta men att hon inte visste vad det där betydde. Från och med att beslutet antogs [i skilsmässoprocessen] bor hon hos sin far. Hon led på grund av att hon har nära och förtroendefulla relationer med sin mor och hennes partner. Från den tidpunkten har hon uttryckt sin önskan att bo hos modern men alla hennes uttalanden [om detta] till trots ... fäster [relevanta] myndigheter inget avseende vid det. … Tack vare sin moders stöd och förståelse är hon fortfarande funktionell [dvs. lyckas leva normalt] men är olycklig för att hon inte får bo hos sin mor.
Hon säger att hon är olycklig, att hon inte förstår varför de [relevanta] myndigheterna ignorerar henne och att de inte förstår hur illa de behandlar henne genom att inte vidta lämpliga åtgärder.
I sin skoluppsats (som visades upp) nämner hon att hon skar sig själv på armarna. Hennes vän har hjälpt henne att ta hand om ärren. På frågan varför hon gjort detta, svarade hon att det var för att hon kände sig hjälplös när hon fick utstå den ständiga pressen i sin fars familj, ständiga konflikter, omöjligheten att styra över sin egen tid och att hon vägrades bo tillsammans med sin mor, vilket skulle göra henne lycklig. Annat beteende som nämns i uppsatsen pekar på utveckling av tvångssyndrom, mörkerrädsla, ångest-depressiv symptomatologi samt bristfällig kontroll av emotioner. Dessa symptom är inte pubertetsrelaterade utan indikerar posttraumatiskt stressyndrom, emotionella störningar orsakade av ständiga frustrationer och barnmisshandel.
...
Flickan har i åratal belastats av expertundersökningar, rättsprocesser, samtal på det lokala centret för social välfärd och hoppet att någon till slut ska höra hennes önskan att bo hos sin mor för från sex års ålder är hon olycklig för att hon måste bo hos sin far. Hon trivs i sällskap med sin mor och hennes partner som är stödjande men är rädd att hon inte kommer att kunna bo hos dem än på länge. Hon är olycklig därför att hennes far ständigt bråkar med henne och inte vill att hon ska vara lycklig (som hon skulle bli om hon bodde hos sin mor). Hon ”hatar sin situation som tvingar henne att bo hos sin pappa. Hon vill bli advokat och hon skulle aldrig tillåta att hennes barn fick lida som hon gör för att hon inte tillåts välja vem hon ska bo hos. ... .”
Hon är introvert, ängslig ... Emotionellt lidande, misstro, depression, fruktan, skuld, reducerad impulskontroll och problem att bemöta stressen har diagnostiserats. Dessa symptom har samband med oförmåga att styra sina önskemål, planera och organisera. Trots tidigare fastställda kognitiva förmågor över genomsnittet, konstateras reducerad nivå av öppenhet och behov av nya erfarenheter. Detta troligen på grund av fortgående obstruktion av hennes handlingsfrihet. Trots ständiga hinder är hon fortfarande villig att slåss för sig själv. Hon är inkännande.
Hon har starkt utvecklade försvarsmekanismer. Emellertid har symptom på posttraumatisk stress också påvisats.
Slutsats:
Inslag av allvarligt psykiskt trauma har diagnostiserats (posttraumatisk stress), vilka, enligt hennes uttalanden, är resultat av frustration orsakad av övergreppen från hennes far och myndigheterna som ignorerar hennes önskan att bo hos sin mor, och [vilka tjänar] att skydda henne från lidande och känslan av hjälplöshet, som hon reducerar genom tvångshandlingar och genom självskadebeteende.”
1Brottmålsprocess rörande kroppsskada
35Som redan nämnts ovan (se punkt 21), åtalade statsåklagaren den 30 mars 2011 första klagandens far vid Zadar rådhusrätt för att ha begått brottet vållande till kroppsskada definierat i artikel 98 i strafflagen (se punkt 86 nedan) under händelsen den 1 februari 2011.
36Den 19 april 2011 utfärdade domstolen ett strafföreläggande (kazneni nalog) då den konstaterat att han var skyldig enligt åtalet och han dömdes att betala 1 820 kroatiska kuna (HRK) i böter.
37Den 4 maj 2011 bestred första klagandens far strafföreläggandet och hävdade att det faktaunderlag som låg till grund för utfärdandet inte stämde överens med verkligheten. I enlighet med detta ogiltigförklarade domstolen sitt strafföreläggande och processen återupptogs enligt processordningen förenklad handläggning.
38Den förhandling som var utsatt till den 7 maj 2013 sköts upp på grund av att varken den anklagade eller de kallade vittnena inställde sig.
39Vid den förhandling som hölls den 6 juni 2013 nekade första svarandens far till gärningen and lämnade sin utsaga. Han föreslog också att flera vittnen skulle höras. De klagande föreslog att de skulle höras.
40Vid den förhandling som hölls den 23 juli 2013 hörde domstolen andra klaganden, en av de poliser som förhört de klagande efter händelsen den 1 februari 2011, första klagandens lärare och en viss Z.M., som tjänstgjorde som inspektör under genomförandet av den första barnskyddsåtgärden med övervakning av utövandet av föräldramyndighet (se punkt 11 ovan).
41Polisen uppgav att hon inte hade lagt märke till några synliga skador på första klaganden under förhöret med henne en dag efter händelsen den 1 februari 2011. Inte heller första klagandens lärare hade lagt märke till skadorna. Han intygade också att han lagt märke till att första klaganden hade verkat ledsen en dag efter händelsen och att han pratat med henne om detta och då hade första klaganden sagt att hennes far inte hade slagit henne. Z.M., som sade att han pratat med första klaganden en tid efter händelsen i egenskap av privatperson och på hennes fars initiativ, intygade att första klaganden hade sagt att hennes far hade skrikit åt henne och att hon varit rädd att han skulle slå henne men att han inte gjort det. Han uppgav också att han som skolpsykolog mycket väl visste hur man känner igen tecken på misshandel av barn och att första klaganden inte uppvisat några sådana tecken.
42Den 25 juli 2013 beslutade domstolen att skaffa sakkunnigutlåtande från en medicinsk expert om första klagandens skador.
43Den förhandling som var utsatt till den 18 september 2013 sköts upp på grund av att de kallade vittnena inte inställde sig.
44Den 23 september 2013 framlade experten sitt utlåtande och uppgav att det var möjligt men inte kunde avgöras med säkerhet att första klaganden ådragit sig skadan under händelsen den l februari 2011. Den relevanta delen av hans utlåtande lyder som följer:
“Följande skada fastställdes [vid tidpunkten] genom medicinsk undersökning:
Denna skada utgör verkligen en kroppsskada.
Skadan har tillfogats av ett hårt och trubbigt föremål. Den tillfogades genom ett enda slag av låg intensitet.
Skademekanismen skulle kunna motsvara det händelseförlopp som beskrivits för läkaren av brottsoffret under undersökningen (slag med fingrarna på ögat).
Emellertid måste man observera att skadan beskrevs av läkaren som utförde undersökningen som hematom i resorption, det vill säga i [processen] att försvinna, blekna. Detta händer normalt efter en viss tidsperiod, till exempel, flera dagar, efter skadan. Det är inte vanligt att resorption skulle vara synlig redan första dagen efter skadetillfället.
Det följer av ovanstående att skadan hade kunnat tillfogas under händelsen i fråga, men detta orsakssamband kan inte med säkerhet fastställas.
45Vid den förhandling som hölls den 24 oktober 2013 hörde domstolen den andra polisen som hade intervjuat första klaganden den 2 februari 2011, den socialarbetare som varit närvarande under polisförhöret samt den läkare som hade undersökt henne samma dag.
46Polisen intygade att första klaganden verkligen inte hade velat återvända till sin far och att socialarbetaren från det lokala centret för social välfärd verkligen hade sagt åt henne att de skulle tvingas placera henne tillfälligt på barnhem om hon vägrade. Hon intygade också att hon inte hade sett några tecken på skada hos första klaganden. Även socialarbetaren intygade att hon inte heller sett några tecken på skada hos första klaganden. Hon uppgav också att det var sant att första klaganden inte hade velat återvända till sin far men att hon hade ändrat sig efter att de pratat, och då hade hon inte nämnt alternativet att skicka första klaganden till barnhem. Läkaren som undersökte första klaganden uppgav att resorption av hematom gick fortare hos barn och ungdomar. Han uteslöt att skadan kunde ha orsakats av gråt och gnuggande i ögonen men han hade inte uteslutit möjligheten att den kunde orsakats av att första klaganden till exempel träffats av en boll under sin volleybollträning. De klagandes företrädare upprepade återigen sitt förslag att första klaganden skulle höras.
47I syfte att fatta beslut om detta förslag, beslutade domstolen att konsultera akten gällande den ovan nämnda vårdnadsprocessen (se punkt 22 ovan och 60-81 nedan). Slutligen beslutade domstolen att den 1 juli 2014 höra första klaganden via videolänk.
48Emellertid sköts förhandlingen upp därför att första klagandens far den 30 juni 2014 lämnade in en begäran om att förhandlingens domare skulle entledigas, vilket domstolens ordförande avvisade den 3 juli 2014.
49Eftersom ingen av domstolarna i Zadar var utrustad med apparatur för videolänk, bad domstolen polismyndigheten att förse domstolen med en sådan. Polisen informerade domstolen att de skulle tillgängliggöra apparatur med videolänk den 16 oktober 2014. I enlighet med detta bestämdes förhöret med första klaganden till detta datum.
50Emellertid informerade polismyndigheten den 14 oktober 2014 domstolen att de inte skulle kunna tillhandahålla utrustningen den 16 oktober 2014.
51Enligt regeringen är processen ännu inte avgjord, beroende på tillgänglighet av videolänksapparatur.
2De klagandes försök att inleda brottmålsprocess mot första klagandens far gällande barnmisshandel
52Under tiden lämnade andra klaganden den 27 april 2011 in en brottsanmälan mot första klagandens far till statsåklagaren och anklagade honom för att ha begått brottet barnmisshandel definierat i artikel i 213 paragraf 2 i strafflagen (se punkt 86 nedan). Andra klaganden framhöll särskilt att han fysiskt och psykiskt misshandlat första klaganden genom att: (a) under perioden mellan februari 2008 och april 2011, inter alia, svära åt henne och ge henne kränkande tillmälen, ofta tvinga henne att äta mat hon inte tyckte om och tvångsmata henne när hon vägrade, och hotat att han skulle slå henne om hon inte åt upp, klippa av hennes långa hår och se till att hon aldrig skulle få träffa eller höra av sin mor, slå henne med en hårborste vid ett tillfälle etc., och (b) den 1 februari 2011 slå första klaganden flera gånger i ansiktet och klämma till om hennes hals och samtidigt utsätta henne för verbala övergrepp, med resultatet att hon senare av en oftalmolog diagnostiserades med sårskada i ögongloberna och ögonhålans mjukvävnad.
53Den 20 juni 2011 bad statsåklagaren undersökningsdomaren vid Zadar distriktsdomstol (Županijski sud u Zadru) att: (a) förhöra den misstänkte, (b) inhämta vittnesmål från hans partner och från andra klaganden och hennes partner, samt (c) beställa ett kombinerat expertutlåtande från psykiatri- och psykologexperter.
54Den 29 september 2011 beställde Statsåklagarens kontor för egen del ett kombinerat expertutlåtande från vissa rättsexperter i psykiatri och psykologi. Den 4 oktober 2011 drog Statsåklagarens kontor in denna beställning efter att ha fått vetskap om att ett dylikt expertutlåtande redan införskaffats under ovan nämnda vårdnadprocess (se punkt 22 ovan och punkt 60-81 nedan).
55Den 16 januari 2012 avvisade statsåklagaren andra klagandens brottsanmälan med konstaterandet att faktaunderlaget var otillräckligt för att misstänka att första klagandens far hade begått det brott andra klaganden anklagat honom för. Statsåklagarens kontor tog i och med detta endast itu med den del av hennes klagomål rörande påstådd misshandel av första klaganden som avsåg perioden mellan februari 2008 och april 2011 och inte den del som rörde händelsen den 1 februari 2011. Efter att ha granskat de uttalanden som gjorts till polisen av den misstänkte och hans partner, andra klaganden och hennes partner, utlåtanden från psykiatrikerna från den 19 februari och den 7 maj 2011, psykologutlåtandet från den 5 mars 2011 och det kombinerade expertutlåtandet från den 29 december 2011 (se punkter 16-17, 19-20 och 25 ovan och punkter 69-70 nedan), lämnade statsåklagaren följande skäl för beslutet:
“Vid analys av ovanstående fakta följer att misstänkte I.M.:s beteende eller [andra klagandens] beteende inte kan betraktas som medveten och avsiktlig emotionell eller fysisk barnmisshandel utan snarare som olämplig barnuppfostran [det vill säga föräldrastil] och reaktion orsakad av föräldrars vårdnadskonflikt, ständiga långvariga ömsesidiga olösta konflikter och begränsad förmåga till barnuppfostran ...
Med hänsyn till det föregående ... föreligger ingen skälig misstanke att den misstänkte I.M. har begått det brott han anklagats för ...”
56Första och andra klaganden beslutade då att överta åtalet från statsåklagaren som målsägande i rollen (subsidiära) åklagare. Eftersom brottmålsprocesslagen kräver att den anklagade förhörs innan han åtalas, bad de klagande den 25 januari 2012 en undersökningsdomare (sudac istrage) vid Zadar distriktsdomstol att förhöra första klagandens far.
57Genom ett beslut den 9 februari 2012 avvisade undersöknings-domaren de klagandes begäran och fastslog att de fakta som åberopats av de klagande inte uppfyllde rekvisitet för brottet barnmisshandel. Han åberopade samtidigt det kombinerade expertutlåtandet från rättsexperterna i psykiatri och psykologi från den 29 december 2011 som införskaffats under vårdnadsprocessen (se punkt 69-70 nedan). Den relevanta delen av detta beslut lyder som följer:
“... det påstått brottsliga uppträdandet kan inte betraktas som barnmisshandel [på grund av att det kombinerade expertutlåtandet] inte bekräftar diagnosen misshandlat barn. Detta indikeras mycket tydligt genom rekommendationen att det inte är tillrådligt att ändra på flickans boende. Om denna diagnos hade fastställts hade rekommendationen om flickans boende säkerligen blivit mycket annorlunda.”
58Den 21 februari 2012 avvisade en tredomarpanel från Zadar distriktsdomstol ett överklagande av undersökningsdomarens beslut från de klagande. Den relevanta delen av detta beslut lyder som följer:
“[Barnet är under uppsikt] av det [lokala] centret för social välfärd. Det är därför uppenbart att om den misstänkte som förälder skulle ha uppträtt opassande eller olämpligt mot henne då hade centret reagerat. Det måste ha funnits skäl till att vårdnaden om [barnet] tillerkänts hennes far. I händelse att det skulle bli någon ändring av omständigheterna skulle det beslutet också kunna ändras. Enligt expertutlåtandet har inga inslag av misshandel konstaterats. ...”
59Den 24 maj 2012 förklarade Författningsdomstolen (Ustavni sud Republike Hrvatske) de klagandes påföljande författningsbesvär otillåtligt. Den fastslog att de bestridda besluten från Zadar distriktsdomstol inte kunde prövas konstitutionellt. Författningsdomstolen delgav de klagandes företrädare sitt beslut den 3 juli 2012.
60Under tiden inledde andra klaganden den 30 Mars 2011 en civilprocess vid Zadar rådhusrätt mot första klagandens far i syfte att ändra den vårdnads- och umgängesplan som gjorts upp i domen från samma domstol den 24 augusti 2007 (se punkt 10 ovan). Hon ansökte särskilt om att vårdnaden om första klaganden skulle tillerkännas henne. Samtidigt bad andra klaganden domstolen att utfärda en interimistisk åtgärd som tillfälligt skulle bevilja henne vårdnaden av första klaganden i avvaktan på utgången av huvudförhandlingen.
61Domstolen betraktade andra klagandens talan som en ansökan om att inleda ett förfarande för frivillig rättsvård, eftersom den ansåg att reglerna för förfarande för frivillig rättsvård snarare än reglerna för ett vanligt civilrättsligt förfarande skulle tillämpas i sådana frågor. Den höll förhandlingar den 29 april och den 16 maj 2011.
62Det lokala centret för social välfärd deltog i dessa förhandlingar som intervenient sui generis i syfte att skydda första klagandens intressen.
63Vid förhandling den 29 april 2011 insisterade andra klagandens företrädare på att den interimistiska åtgärden skulle utfärdas. Företrädaren för det lokala centret för social välfärd uppgav att situationen i första klagandens familj var mycket komplex och att hennes föräldrar lämnade in talrika brottsanmälningar mot varandra och att båda föräldrarna borde undersökas av rättsliga experter. Han uppgav också att centret inte vid denna tidpunkt kunde ge någon rekommendation angående den begärda interimistiska åtgärden på grund av att en sådan rekommendation endast kunde lämnas när hela bedömningsförfarandet gällande familjen genomförts av ett team yrkeskunniga anställda på centret. Andra klagandens företrädare svarade att man på centret hade känt till händelsen den 1 februari 2011 och ändå inte vidtagit någon åtgärd för att ta itu med situationen i första klagandens familj. Hon insisterade därför på yrkandet att utfärda en interimistisk åtgärd.
64Den 12 maj 2011 inkom centret för social välfärd med sin rapport och rekommendation till domstolen. Under loppet av sin handläggning hade centret intervjuat andra klaganden och första klagandens far den 3 och 4 maj 2011, besökt deras hem och begärt ett utlåtande från första klagandens skola. Den relevanta delen av centrets rapport lyder som följer:
“Påståendena från [barnets föräldrar] som anklagar varandra för barnmisshandel är omöjliga att verifiera, och inte heller kan någon enkel slutsats dras endast utifrån intervjuer med dem eller utifrån besök i deras familjer.
Intrycket är föräldrar som, tyngda av sin permanent ansträngda relation och bådas behov att ha barnet boende hos sig, medvetet eller omedvetet, sätter sig själva och sina egna behov främst och bortser från barnets väl och behov.
Barnskyddsåtgärden som bestod i övervakning av föräldrarnas utövande av sin föräldramyndighet från 1 november till 31 augusti 2008 hade redan beslutats under skilsmässoprocessen.
Givet att den dåliga kommunikationen mellan föräldrarna återigen har försämrats, vilket skapar negativa spänningar som kan bli skadliga för barnets emotionella utveckling, och med hänsyn taget till det faktum att de återigen står inför en domstolsprocess, är centret i syfte att skydda [barnets] väl och rättigheter i färd med att införa samma åtgärd genom vilken [centret] skall utöva tillsyn över moderns och faderns relation med barnet och [under genomförandet av åtgärden] kommer dessa att tillrådas hur de ska förbättra kommunikationen mellan sig och stärka sin duglighet som föräldrar.”
65Centret för social välfärd rekommenderade en kombinerad expertbedömning av första klaganden och hennes föräldrar i syfte att fastställa deras duglighet som föräldrar och möjliga konsekvenser av deras uppträdande för första klagandens fysiska och psykiska utveckling. De tillade att första klagandens familjesituation var komplex men att det för ögonblicket inte fanns något som tydde på att den var livshotande. Den relevanta delen av centrets rekommendation lyder som följer:
“Efter att ha genomfört förfarandet med familjebedömning ... fastställdes det att föräldrarna uttrycker motsatta uppfattningar om misshandel och försummelse av sitt [sitt gemensamma barn]. [Modern] anklagar fadern för barnmisshandel [i det att] han misshandlar barnet fysiskt och emotionellt, förhindrar hennes kontakter med modern och använder olämpliga barnuppfostringsmetoder. [Fadern] anklagar [modern] för att hon försummar barnets intressen genom sitt uppträdande [i det att] hon inte betalar barnets underhållsbidrag, inte kommer till skolan för att rådgöra med lärarna eller till föräldramöten och att barnet manipuleras av sin mor.
...
Med hänsyn till den medicinska dokumentation som förvaltningen har tillgång till, parternas framställningar, fältinspektioner som utförts i [faderns och moderns] hem och intervjuer med dem, rekommenderar vi att föräldrarna och barnet genomgår en kombinerad [psykiatrisk och psykologisk] expertbedömning för att utvärdera deras lämplighet för vidare vårdnad om [sin dotter] och möjliga konsekvenser av deras uppträdande för hennes psykofysiska utveckling.
Det är sant att familjesituationen är komplex. Emellertid är inte intrycket för närvarande att [barnets] liv står på spel i hennes fars familj.”
66Genom beslut den 16 maj och den 6 och 16 juni 2011 beställde domstolen ett kombinerat expertutlåtande från rättsexperter i psykiatri och psykologi som skulle bedöma (a) andra klagandens och första klagandens fars duglighet som föräldrar, (b) första klagandens tillstånd, samt (c) huruvida första klaganden utsatts för misshandel och, om så var fallet, av vem.
67Genom beslut den 7 juni 2011 vägrade domstolen att utfärda en interimistisk åtgärd som andra klaganden ansökt om (se punkt 60 ovan). Domstolen granskade i sitt beslut utlåtandet från oftalmologen från den 2 februari 2011, utlåtandena från psykiatrikerna den 19 februari och den 7 maj 2011 och utlåtandena från psykologen den 5 mars och den 22 april 2011 (se punkt 13-14, 19-20, 23 och 25 ovan). Domstolen konsulterade även akten från brottmålsprocessen rörande kroppsskadan och granskade rapporten och rekommendationen från centret för social välfärd från den 12 maj 2011 (se punkt 64-65 ovan). Domstolen konstaterade att påståendena att första klaganden hade misshandlats av sin far inte var tillräckligt underbyggda för att motivera att hon omedelbart flyttades temporärt från hans vårdnad, detta med tanke på de motstridiga utlåtandena från psykiatriker, strafföreläggandet mot första klagandens far som aldrig vann laga kraft samt rekommendationen från centret för social välfärd vid tidpunkten. Domstolen framhöll särskilt följande:
“... det har inte gjorts [tillräckligt] troligt att en sådan åtgärd är nödvändig för att förhindra våld eller risken att det uppstår irreparabel skada givet att det för närvarande fortfarande är osäkert det vill säga omtvistat huruvida [barnet] varit föremål för misshandel från sin far eller manipulerats av sin mor ...”
68Den 2 mars 2012 avvisade Zadar distriktsdomstol (Županijski sud u Zadru) ett överklagande från andra klaganden och fastställde förstainstans-domstolens avgörande.
69Den 29 december 2011 lämnade de rättsliga experterna sitt utlåtande (se stycke 66 ovan) till Zadar rådhusrätt. I sitt utlåtande konstaterade experterna att både andra klaganden och första klagandens far hade begränsad duglighet som föräldrar och led av personlighetsstörningar (de var båda emotionellt instabila och första klagandens far även narcissistisk). Beträffande första sökanden, konstaterade experterna att hon var emotionellt traumatiserad av sina föräldrars separation och deras konflikt och avsaknad av kommunikation. Istället för att skydda henne från sin konflikt hade hennes föräldrar placerat henne mitt i den och manipulerade henne ibland upp till en nivå av emotionell misshandel. Experterna rekommenderade därför att första klaganden och hennes föräldrar genomgick relevanta terapier. De konstaterade vidare att första klaganden var ambivalent gentemot sin far och idealiserade sin mor som hon betraktade som en “vän” och uttryckte önskan att bo hos henne. Experterna ansåg att denna längtan efter att vara nära sin mor skulle kunna uppfyllas genom (mer) utökade kontakter mellan första och andra klaganden. Om första klaganden efter ett års rekommenderad terapi fortfarande ville bo hos sin mor rekommenderade de att ännu ett expertutlåtande skulle införskaffas.
70Experterna besvarade inte domstolens fråga om första klaganden hade utsatts för misshandel och, om så var fallet, av vem (se punkt 66 ovan). Deras slutsatser var: (a) att första klaganden i alla fall tills vidare skulle bo kvar hos sin far och upprätthålla omfattande kontakter med sin mor, (b) att båda föräldrarna och hon själv skulle genomgå terapeutisk behandling och rådgivning, (c) fortsatt övervakning av utövandet av föräldramyndighet, den barnskyddsåtgärd som påförts av det lokala centret för social välfärd (se punkt 82 nedan), samt (d) att återigen undersöka första klaganden och hennes föräldrar efter ett år. Experterna betonade särskilt följande slutsats:
“Vi finner inte [några] kontraindikationer för [barnet] att bo hos sin far. [Vår] rekommendation är att det för tillfället inte är nödvändigt eller önskvärt att förändra barnets boende, det vill säga att [barnet] bör bo kvar hos sin far.”
71Efter begäran från andra klaganden förordnade Zadar distriktsdomstol genom beslut den 27 juli 2012, en viss G.Š, en advokat med verksamhet i Zadar, till särskilt ombud för första klaganden för att företräda hennes intressen under förhandlingen, enligt kraven i artikel 9.1 i Europeiska konventionen om utövande av barns rättigheter (se punkt 94 nedan).
72Efter överklagande från första klagandens far den 26 oktober 2012 ogillade Zadar distriktsdomstol detta beslut och återförvisade målet. Domstolen fastställde att förstainstansdomstolen hade underlåtit att fastställa huruvida första klagandens intressen verkligen stod i konflikt med (någon av) hennes föräldrars, vilket var en nödvändig förutsättning för förordnande av ett särskilt ombud.
73Genom beslut den 13 november 2012 utsåg det lokala centret för social välfärd samma person till att agera som första klagandens förmyndare ad litem enligt lagrum 167 i familjelagen (se punkt 84 nedan).
74Zadar rådhusrätt höll ytterligare förhandlingar i målet den 6 september och den 11 december 2012 och den 8 mars 2013.
75Under den sist nämnda förhandlingen hörde domstolen de experter som hade färdigställt det kombinerade utlåtandet från den 29 december 2011. Experterna uppgav, inter alia: (a) att deras expertutlåtande under tiden hade mist sin aktualitet på grund av att ett år och två månader hade förflutit från den tidpunkt de hade färdigställt det, (b) de hade inte besvarat frågan huruvida första klaganden hade utsatts för misshandel på grund av att det var de rättsliga myndigheternas uppgift att göra den bedömningen och inte deras, samt (c) att om hennes föräldrar skulle ha uppträtt bättre var det irrelevant hos vilken förälder första klaganden skulle bo.
76Genom ett beslut den 30 april 2013 avvisade Zadar rådhusrätt andra klagandens ansökan om att ändra den vårdnads- och umgängesplan som gjorts upp i domen den 24 augusti 2007. Andra klaganden och första klagandens förmyndare ad litem överklagade.
77Den 15 november 2013 ogiltigförklarade Zadar distriktsdomstol förstainstansdomstolens beslut på grund av ofullständigt faktaunderlag och återförvisade målet. Den instruerade förstainstansdomstolen att: (a) efterfråga om första klagandens fars fällande dom för brottet vållande till kroppskada mot henne hade blivit slutgiltig, (b) bedöma huruvida första klaganden var i stånd att förstå betydelsen av processen och, i så fall, tillåta henne att uttrycka sin åsikt och ta hennes vittnesmål, (c) bedöma behovet att förordna ett särskilt ombud för första klaganden, samt (d) införskaffa ett utlåtande och rekommendation från det lokala centret för social välfärd.
78Under den återupptagna förhandlingen, den 18 november 2013 avbröt Zadar rådhusrätt förfarandet för frivillig rättsvård och beslutade att förfarandet skulle fortgå enligt reglerna för (vanligt) civilrättsligt förfarande. Domstolen förklarade att andra klagandens ansökan om ändring av den vårdnads- och umgängesplan som angivits i domen den 24 augusti 2007 (se punkt 10 ovan), om den bifölls, med nödvändighet skulle medföra ett nytt beslut om betalning av underhållsbidrag av den förälder som inte hade vårdnaden, vilket var en fråga som inte kunde avgöras i ett förfarande om frivillig rättsvård utan enbart i ett vanligt civilrättsligt förfarande. Detta innebar inte att de processrättsliga handlingar som vidtagits dittills hade förlorat sin giltighet eller blivit irrelevanta.
79Den 27 februari 2014 lämnade andra klaganden in en begäran om rätt till en förhandling inom rimlig tid med klagomål över processens längd.
80Den 9 juli 2014 avvisade ordföranden för Zadar rådhusrätt första klagandens begäran.
81Det förefaller som om processen för närvarande återigen är anhängig vid Zadar rådhusrätt som förstainstansdomstol.
82I efterdyningarna av händelsen den 1 februari 2011, utfärdade det lokala centret för social välfärd den 22 september 2011 återigen (se punkt 11 ovan) ett beslut om en barnskyddsåtgärd bestående i övervakning av hur föräldramyndigheten utövades gentemot första klaganden. Åtgärden infördes för en tidsrymd på ett år och förlängdes efter beslut av centret med ytterligare sex månader, till den 31 mars 2014, när den avbröts.
83I sin slutrapport från den 30 mars 2014 sammanfattade inspektören (en kvinnlig psykolog) resultatet av åtgärden i följande ordalag:
“Syftet med åtgärden har varit att främja ett adekvat uppträdande från föräldrarna med målsättning att förhindra och minimera negativa följder av [deras] konfliktfyllda relation för barnets psykofysiska utveckling ... i den meningen har bara nödvändiga förutsättningar för adekvat kommunikation mellan föräldrarna skapats så att det för närvarande inte föreligger någon öppen konflikt (men enbart därför att föräldrarna undviker det). Föräldrarna är särskilt noga med umgängesplanen. De har gjort någon eftergift för varandra vid enstaka tillfällen. Emellertid är föräldrarna fortfarande i konflikt, fortfarande kommunicerar de inte, större delen av deras kommunikation sker genom barnet eller via textmeddelanden. Just på detta sätt bortser de från [hennes] behov och tvingar [henne] att hantera något som ingen borde hantera i hennes ålder (eller i någon annan ålder heller för den delen). Båda föräldrarna tror att de gör det som är bäst för sitt barn och glömmer samtidigt att deras konflikt utgör det största hindret för att deras barn ska kunna få en normal psykofysisk utveckling och kunna fungera normalt. ... [Modern] tycker att barnet bör vara hos henne och att barnet, som också uttrycker en önskan att vara hos henne, att barnets önskan att vara hos henne ska respekteras. [Fadern] tycker att hans roll är att skydda barnet från moderns negativa inflytande och säkerställa stabilitet för henne. Dessa åsikter är O.K. men den enda frågan är hur mycket var och en av dem påverkar barnet negativt genom att slåss för sina åsikter? För en kompromiss behöver man vara beredd att delvis överge sina åsikter men det är de inte beredda att göra. Enligt min åsikt, har båda föräldrarna en bra relation med barnet, de försöker [båda] att tillbringa kvalitetstid med henne. De skiljer sig i viss mån åt i sina metoder och föräldrastilar ([modern] är tillåtande och inriktad på att [utveckla] en vänskaplig relation med sin dotter, vilket också kan vara en strategi för att “vinna” barnet, medan [fadern] däremot är mera impulsiv med en tendens att foga sig och orienterad mot den traditionella fadersrollen) vilket inte skulle vara ett problem om de samarbetade ... Ingen av dem ifrågasätter att den andra förälderns roll också är viktig för barnet men båda tycker det är viktigt att barnet bor hos henne/honom då de tror att ”den skadliga inverkan den andra föräldern har på barnet” på det sättet skulle minskas. Detta innebär att huvudproblemet är en olöst föräldrakonflikt och att föräldrarna troligen bör arbeta med den utanför centret [för social välfärd]. Om de hade förmåga att tala med varandra och insåg varför och vilka av deras handlingar som är skadliga för [barnet] (och har sitt ursprung i deras konflikt) skulle de kunna fungera bättre. I detta hänseende tror jag inte att övervaknings-åtgärden kan bidra till någon bättre lösning på deras problem.”
1Relevanta bestämmelser
84De relevanta bestämmelserna i familjelagen från 2003 (Obiteljski zakon, Officiell publikation nr 163/03 med efterföljande ändringar – i fortsättningen “2003 familjelag”), som var i kraft mellan den 22 juli 2003 och den 1 september 2014, lyder som följer:
Tredje delen
1Barnets rättigheter och skyldigheter
Paragraf 88
“Föräldrar och andra familjemedlemmar får inte utsätta barnet för förnedrande behandling, psykiskt eller fysiskt våld eller misshandel.”
Paragraf 89
“(1) Barnet har rätt att söka skydd för sina rättigheter hos de relevanta myndigheterna, vilka måste informera centret för social välfärd därom.
(2) Barnet har rätt till en särskild förmyndare i fall som specificeras i denna lag.
(3) Den särskilda förmyndaren skall förordnas av centret för social välfärd i de fall någon annan myndighet fäller avgörande om kränkning av barnets rättighet, och av domstol när centret för social välfärd är behörigt att fälla avgörande om ett barns rättighet.
(4) Den särskilda förmyndaren skall lämna en rapport om hur barnet företrätts, på begäran av, och inom den tidsfrist som angetts av den myndighet som förordnat honom eller henne.
(5) I förfaranden som inbegriper avgöranden om barnets rättighet eller intresse har barnet rätt att på lämpligt sätt erhålla information om målets relevanta omständigheter, få rådgivning och uttrycka sina åsikter och hållas informerat om möjliga konsekvenser av [dessa] åsikter. [Barnets] åsikter skall tillmätas vikt i enlighet med hans/hennes ålder och mognad.”
2Föräldraansvar
Paragraf 102
“Domstolen skall, efter ansökan från föräldern, barnet eller centret för social välfärd, utfärda ett nytt beslut om vårdnads- och umgängesrättigheter, och vid behov, om andra faktorer rörande föräldraansvar, om betydande ändringar av omständigheter så kräver.”
3Åtgärder till skydd för barnets rättigheter och välfärd
Paragraf 109
“(1) Centret för social välfärd skall beordra övervakning av utövandet av föräldramyndighet när misstagen och försummelserna är av olika slag och ofta förekommande eller när föräldrarna behöver särskild hjälp att uppfostra sitt barn.
(2) ...
(3) Övervakningsprogrammet kan innebära att barnet hänvisas till ett barnhem för en halv eller hel dag eller, att hänvisa föräldrar och barnet till medicinska och andra institutioner för behandling och annan professionell hjälp.
(4) Övervakningen skall föreskrivas för en minimiperiod av sex månader. ...” Femte delen
Paragraf 167
“För att skydda vissa personliga och ekonomiska rättigheter och intressen skall centret för social välfärd förordna en särskild förmyndare:
...
6... i andra fall där barnets intressen står i konflikt med föräldrarnas.”
Åttonde delen
Paragraf 263
“(1) Bestämmelserna i denna del av lagen avgör vilka regler domstolarna skall följa i speciella civilmål [tvistemål] och förfaranden för frivillig rättsvård och särskilda tvångs- och säkerhetsförfaranden vid avgöranden i äktenskapliga, familje- och andra ärenden som regleras i denna lag.
(2) De förfaranden som åsyftas i punkt 1 i denna paragraf skall vara brådskande.” Paragraf 269(2)
“För att driva hans eller hennes rättigheter eller intressen, skall domstolen i frågor rörande [personlig] ställning, utifrån hans eller hennes ålder och mognad och [med hänsyn till barnets mognad] och välfärd, tillåta barnet att framföra sina åsikter inför centret för social välfärd eller domstolen.”
3Förfaranden rörande vårdnad, föräldraansvar eller barnskyddsåtgärder
Paragraf 295
“(1) Innan domstolen når fram till beslut om vårdnad eller föräldraansvar, skall domstolen införskaffa en rapport och rekommendation från ett centrum för social välfärd.
(2) Centret för social välfärd måste till domstolen inom trettio dagar lämna in den rapport och rekommendation som åsyftas i punkt 1 i denna paragraf.
(3) ...”
2Relevant rättspraxis
85I sin dom nr Gž-994/11-3 den 17 mars 2011 fastställde Bjelovar distriktsdomstol följande:
“När barnet av egen fri vilja flyttat till den andra föräldern (fadern), som är lika lämplig att ta hand om barnet som den förälder som barnet bott hos dittills (modern), och barnet, med hänsyn till ålder och mognad, är i stånd att bilda sin egen uppfattning och uttrycka åsikter om frågor som rör honom eller henne är detta omständigheter som motiverar upphävande av tidigare vårdnadsbeslut.”
1Relevanta bestämmelser
86Den relevanta bestämmelsen i strafflagen (Kazneni zakon, Officiell publikation nr 110/97 med efterföljande ändringar), som var i kraft från den 1 januari 1998 till den 31 december 2012, lyder som följer:
Artikel 8
“(1) Rättegångsförfarande i brottmål skall inledas av Statsåklagarens kontor i Republiken Kroatiens och dess medborgares intresse.
(2) Det kan i undantagsfall anges i lag att rättegångsförfarande i vissa brottmål bör inledas efter enskilt åtal eller att Statsåklagarens kontor bör inleda brottmålsprocess på initiativ av [ett brottsoffer].”
Vållande till kroppsskada
Artikel 98
“Den som tillfogar annan person kroppsskada eller skadar annan persons hälsa skall bötfällas eller straffas med fängelse inte överstigande ett år.”
Att inleda brottmålsprocess rörande brott som vållar kroppsskada
Artikel 102
“Brottmålsförfarande rörande brottet vållande till kroppsskada (artikel 98) skall, såvitt det inte begåtts mot ett barn eller minderårig, inledas efter att enskilt åtal väckts.”
Försummelse eller misshandel av barn eller minderårig
Artikel 213
“(1) Förälder, adoptivförälder, förmyndare eller annan person som grovt försummar sina förpliktelser att vårda eller uppfostra barnet eller minderårig, skall straffas med fängelse i sex månader till fem år.
(2) Det straff som åsyftas i punkt 1 i denna artikel skall påföras en förälder, adoptivförälder, förmyndare eller annan person som misshandlar ett barn eller minderårig, tvingar [barnet] att utföra arbete som är olämpligt för hans eller hennes ålder eller till för mycket arbete eller att tigga, eller på grund av girighet förmår [barnet] att uppträda på ett sätt som är skadligt för hans eller hennes utveckling, eller genom att [inlåta sig på] farliga aktiviteter eller på annat sätt försätter [barnet i fara].” Våld i hemmet
Artikel 215a
“Familjemedlem, som genom våld, misshandel eller särskilt kränkande uppträdande försätter annan familjemedlem i en förödmjukande situation, skall straffas med fängelse i sex månader till fem år.”
87Enligt kroatiska lärda jurister, definieras misshandel, en handling som utgör en del i rekvisitet för ett antal straffbara handlingar, inklusive brottet barnmisshandel, som “avsiktligt tillfogande av fysiskt eller psykiskt obehag eller smärta av betydande intensitet” (se Željko Horvatić (ed.), Rječnik kaznenog prava [Straffrättslexikonet], Masmedia, Zagreb, 2002, sid. 664) eller “... avsiktligt tillfogande av fysiskt eller psykiskt obehag av betydande grad. Vad som utgör betydande grad av fysiskt eller psykiskt obehag skall avgöras från fall till fall. För att göra denna bedömning behöver domstolen ofta ett utlåtande från en psykiatriexpert.” (se Ana Garačić, Kazneni zakon u sudskoj praksi – Posebni dio [Strafflagen i rättspraxis – Särskild del], Organizator, Zagreb, 2009, sid. 375-376).
88Beträffande brottet våld i hemmet har lärda kroatiska jurister uttryckt följande åsikt (se i samma verk, sid. 285-286):
“[Förövarens uppträdande] definieras alternativt som våld, misshandel eller särskilt kränkande uppträdande. Våld skall förstås i en vidare mening [det vill säga] som användning av fysisk styrka mot en annan familjemedlems fysiska integritet, psykiskt tvång och allvarlig psykisk misshandel, men också som tvång riktat mot objekt om familjemedlemmen ser det som fysiskt tvång. Våld är normalt sett inte en isolerad och enstaka händelse utan involverar ett antal tillfällen och kännetecknas av att det pågår kontinuerligt. Övergrepp är varje avsiktligt vållande av fysisk eller psykisk smärta av större intensitet, med undantag av kroppsskada. Övergrepp inom en familj kan vara fysiska, psykiska eller emotionella, eller sexuella. ... Särskilt kränkande uppträdande är förenat med förövarens uppenbara förakt för, hänsynslöshet och arrogans mot en annan medlem av familjen. ... För att anses som begånget brott är det nödvändigt att familjemedlemmen som resultat av förövarens uppträdande försätts i en förödmjukande situation. Det är denna position som kränker heder och rykte, mänsklig värdighet och självaktning. Att försätta en familjemedlem i en förödmjukande position anses som det objektiva elementet i brottet ... som inte behöver åtföljas av förövarens mens rea. Emellertid måste förövarens uppsåt motsvara hans eller hennes uppträdande. ...”
89Lagen om skydd mot våld i hemmet (Zakon o zaštiti od nasilja u obitelji, Officiell publikation nr 137/09 med efterföljande ändringar), inter alia, definierar det mindre brottet våld i hemmet och föreskriver påföljder som kan påföras de som fälls för detta brott.
90Paragraf 20 anger att domstolen kan utdöma antingen böter på minst HRK 7 000 eller ett fängelsestraff på minst fyrtiofem dagar om det lindrigare brottet våld i hemmet begåtts mot ett barn. I händelse av återfall kan domstolen utdöma böter på minst HRK 15 000 eller fängelsestraff på minst sextio dagar. Maximibeloppet för böter HRK 50 000 och längsta möjliga fängelsestraff på nittio dagar föreskrivs i lagen om mindre brott (Prekršajni zakon, Officiell publikation nr 107/07 med efterföljande ändringar).
91Paragraf 11-19 i lagen om skydd mot våld i hemmet anger olika skyddsåtgärder som domstolen kan påföra som tillägg till, eller fristående från de straff som anges i paragraf 20, även innan något domstolsförfarande avseende mindre brott inleds. Paragraf 12 föreskriver skyddsåtgärden obligatorisk psykosocial behandling.
92Enligt 2013 års domstolslag (Zakon o sudovima, Officiell publikation nr 28/13), som trädde i kraft den 14 mars 2013, har part i en pågående process som anser att processen blivit otillbörligt utdragen rätt att lämna in ett påskyndande rättsmedel, nämligen “begäran om skydd av rätten till förhandling inom rimlig tid”, och be ordföranden i den domstol vid vilken denna rättsprocess pågår, påskynda den, genom att ange en tidsgräns på högst sex månader, inom vilken tid domaren, som prövar målet, måste avge beslut. Den part vars yrkande inte avgjorts inom sextio dagar eller avvisats kan lämna in ett överklagande till ordföranden i närmast högre domstolsinstans.
93Dessutom finns det ytterligare ett rättsmedel att tillgå, nämligen ett kombinerat påskyndande-kompensatoriskt rättsmedel, begäran om lämpligt skadestånd. Detta är dock endast möjligt om domaren i målet inte har fattat beslut i ärendet inom den tidsgräns, som fastställdes av domstolens ordförande, när beviljande om påskyndande rättsmedel beviljades.
1Relevanta bestämmelser
94Relevanta bestämmelser i Konventionen om barnets rättigheter från den 2 september 1990, som för Kroatiens del trädde i kraft den 12 oktober 1992, lyder som följer:
Artikel 12
“1. Konventionsstaterna skall tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.
2För detta ändamål skall barnet särskilt beredas möjlighet att höras, antingen direkt eller genom företrädare eller ett lämpligt organ och på ett sätt som är förenligt med den inhemska lagstiftningens procedurregler, i alla domstols- och administrativa förfaranden som rör barnet.”
Artikel 19
“1. Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i utbildningssyfte för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp, medan barnet är i föräldrarnas eller den ena förälderns, vårdnadshavares eller annan persons vård.
2Sådana skyddsåtgärder bör, på det sätt som kan vara lämpligt, innefatta effektiva förfaranden för såväl upprättandet av sociala program som syftar till att ge barnet och dem som har hand om barnet nödvändigt stöd, som för andra former av förebyggande och för identifiering, rapportering, remittering, undersökning, behandling och uppföljning av fall av ovan beskrivna sätt att behandla barn illa samt, om så är lämpligt, förfaranden för rättsligt ingripande.
95Preambeln till det Fakultativa protokollet från den 19 december 2011 till Konventionen om barnets rättigheter enligt kommunikations-förfarande, ett protokoll som trädde i kraft den 14 april 2014 men ännu inte har ratificerats av Kroatien, understryker “barnets ställning som rättssubjekt och som en människa med värdighet och med förmågor som utvecklas”.
2Allmän kommentar nr 8 (2006) om barnets rätt till skydd mot kroppslig bestraffning och andra grymma eller förnedrande former av bestraffning (bl.a. artikel 19, 28. 2 och 37)
96Den relevanta delen av den allmänna kommentaren nr 8 (2006) om barnets rätt till skydd mot kroppslig bestraffning och andra grymma eller förnedrande former av bestraffning (bl.a. artikel 19, 28, 2 och 37) som antogs av Kommittén för barnets rättigheter vid dess fyrtioandra session som hölls från den 15 maj till den 2 juni 2006, lyder som följer:
“40. Principen om samma skydd av barn och vuxna mot övergrepp, inklusive inom familjen, innebär inte att alla de fall som kommer fram i dagsljus av kroppslig bestraffning av barn av deras föräldrar bör leda till att föräldrarna åtalas. De minimis-principen – det vill säga att lagen inte befattar sig med obetydliga frågor – innebär att mindre övergrepp som vuxna begår mot andra vuxna endast förs inför domstol under mycket speciella omständigheter. Samma sak kommer att gälla mindre övergrepp mot barn. Staterna måste utveckla fungerande mekanismer för rapportering och hänskjutande av ärenden. Trots att alla rapporter om våld mot barn bör utredas på lämpligt sätt och deras skydd mot betydande skada säkerställas bör syftet vara att genom stöd och utbildningsåtgärder, inte genom straff, förhindra att föräldrar använder våldsamma, grymma eller förnedrande bestraffningar.
41På grund av barns beroendeställning och den särskilda intimitet som utmärker
familjerelationer måste beslut att väcka åtal mot föräldrar eller att formellt ingripa i
familjen på andra sätt fattas med stor försiktighet. Att väcka åtal mot föräldrar leder i de
flesta fall inte till barnets bästa. Det är kommitténs uppfattning att åtal och andra formella åtgärder (till exempel att flytta barnet eller förövaren) endast bör vidtas när man anser att det är nödvändigt för att skydda barnet mot avsevärd skada och att det är till det berörda barnets bästa. Det berörda barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad.
42Denna strategi för att genomdriva lagen bör betonas i råden och utbildningen till alla
som är engagerade i skyddssystem för barn, däribland polisen, åklagarmyndigheter och
domstolar. Råden bör också lägga vikt vid att artikel 9 i konventionen kräver att ett
åtskiljande av barnet från föräldrarna måste anses vara nödvändigt för barnets bästa och
underställas rättslig prövning i enlighet med tillämplig lagstiftning och förfaranden där alla berörda parter, däribland barnet, är representerade. När det anses vara motiverat att skilja barnet från föräldrarna bör alternativ till placering av barnet utanför familjen övervägas, till exempel att flytta förövaren, eller villkorlig dom.
3Allmän kommentar nr 12 (2009) om barnets rätt att bli hörd (art. 12)
97Den relevanta delen av den allmänna kommentaren nr 12 (2009) om barnets rätt att bli hörd som antogs av Barnrättskommittén vid dess femtioförsta session som hölls från den 25 maj till den 12 Juni 2009, lyder som följer:
15Artikel 12 i konventionen fastställer varje barns rätt att fritt uttrycka sina åsikter i alla frågor som rör barnet, samt den medföljande rätten för dessa åsikter att tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Denna rätt innebär en tydlig juridisk förpliktelse för konventionsstaterna att erkänna rättigheten och säkerställa att den genomförs genom att lyssna på barnets åsikter och tillmäta dem betydelse. Förpliktelsen kräver att konventionsstaterna, beroende på rättssystem, antingen garanterar denna rätt direkt, eller antar eller ändrar lagar så att barnet kan åtnjuta denna rätt fullt ut.
1Analys av ordalydelsen i artikel 12
(a) Artikel 12.1
(i) “Skall tillförsäkra”
19I artikel 12.1 föreskrivs att konventionsstaterna ”skall tillförsäkra” barnet rätten att fritt uttrycka sina åsikter. ”Skall tillförsäkra” är en juridisk term med särskild styrka, som inte lämnar något utrymme för konventionsstaters godtycke. Därmed är konventionsstaterna strikt ansvariga för att genomföra lämpliga åtgärder i syfte att genomföra denna rättighet i sin helhet för alla barn. Denna förpliktelse är tudelad: dels ska det finnas mekanismer för att få reda på barnets åsikter i alla frågor som rör barnet, och dels att dessa åsikter ska tillmätas betydelse.
(ii) “I stånd att bilda egna åsikter”
20Konventionsstaterna ska tillförsäkra alla barn som är ”i stånd att bilda egna
åsikter” rätten att bli hörd. Denna fras ska inte ses som en begränsning, utan snarare som en förpliktelse för konventionsstaterna att i största möjliga utsträckning bedöma barnets kapacitet att bilda en egen åsikt. Detta innebär att konventionsstaterna inte kan utgå från antagandet att ett barn inte kan uttrycka sina åsikter. Tvärtom ska de förutsätta att barnet är i stånd att bilda sina egna åsikter och erkänna att barnet har rätt att uttrycka dessa. Det är inte barnets ansvar att först bevisa sin förmåga.
21Kommittén betonar att artikel 12 inte har någon angiven åldersgräns för
barnets rätt att uttrycka sina åsikter, och avråder konventionsstaterna från att sätta
åldersgränser, vare sig i lagen eller i praktiken, som begränsar barnets rätt att bli hörd i alla frågor som rör barnet. ...
...
(iv) “I alla frågor som rör barnet”
26Konventionsstaterna måste garantera att barnet kan uttrycka sina åsikter ”i
alla frågor som rör” barnet. Detta innebär ett andra villkorande av denna rättighet: barnet har rätt att bli hörd om frågan som diskuteras rör barnet. Detta grundläggande villkor måste respekteras och ges en vid tolkning.
...
v) “Skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad”
28Barnets åsikter måste ”tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och
mognad”. Denna mening hänvisar till barnets förmågor, som måste bedömas för att man ska kunna beakta barnets åsikter, och för att förmedla till barnet hur dessa åsikter har påverkat resultatet av processen. Av artikel 12 framgår att det inte räcker att enbart lyssna på barnet. När barnet är i stånd att bilda sig en egen uppfattning måste hans eller hennes åsikter noga beaktas.
29. ...
30Mognad avser förmågan att förstå och bedöma konsekvenserna av en särskild fråga, och måste därför övervägas när barnets individuella förmågor fastställs. Mognad är svårt att definiera, men i artikel 12 menas ett barns kapacitet att uttrycka sina åsikter om frågor på ett rimligt och självständigt sätt. Man måste också ta hänsyn till hur frågan påverkar barnet. Ju mer resultatet påverkar ett barns liv, desto mer relevant är en korrekt bedömning av just det barnets mognad.
31Idén om den fortlöpande utvecklingen av barnets förmågor måste beaktas, liksom även instruktioner och vägledning från föräldrar (...).
...
(b) Artikel 12.2
(i) Rätten att “höras i alla domstols- och administrativa förfaranden som rör barnet”
32Artikel 12.2 anger att möjligheter att bli hörd måste finnas, särskilt vid ”alla domstols- och administrativa förfaranden som rör barnet”. Kommittén betonar att denna bestämmelse gäller alla relevanta domstolsförfaranden som rör barnet, utan begränsningar, till exempel föräldraseparation, vårdnad, omvårdnad och adoption, ...
(ii) “Antingen direkt , eller genom företrädare eller ett lämpligt organ”
35När barnet har bestämt sig för att det vill uttrycka sin åsikt måste barnet bestämma hur detta ska gå till: ”antingen direkt eller genom företrädare eller ett lämpligt organ”. Kommittén anser att barnet måste få möjligheten att bli hörd i alla förfaranden, när det låter sig göras.
36Företrädaren kan vara en förälder/föräldrar, advokat eller annan person (till exempel en socialarbetare). Det måste dock understrykas att i många fall (civilmål, brottmål eller administrativa förfaranden) finns det risk för intressekonflikter mellan barnet och dess mest uppenbara företrädare (föräldrar/en förälder). Om hörandet av barnet utförs via en företrädare är det av yttersta vikt att denne vidarebefordrar barnets åsikter till beslutsfattaren på rätt sätt. Vilken metod som väljs ska avgöras av barnet (eller vid behov av lämplig myndighet) med utgångspunkt i barnets särskilda situation. Företrädare måste ha tillräcklig kunskap om och förståelse för olika aspekter av beslutsprocessen och erfarenhet av att arbeta med barn.
37Företrädaren måste vara medveten om att han eller hon enbart företräder barnets intressen och inte andra personers (exempelvis föräldrars/en förälders), och inte heller institutioners eller organs intressen (som familjehem, myndigheter eller samhället). Uppförandekoder ska tas fram för de företrädare som anlitas för att företräda barnets åsikter....
2Steg för genomförandet av barnets rätt att höras
40Genomförandet av de två punkterna i artikel 12 kräver att fem steg tas för att barnets rätt att bli hörd faktiskt ska förverkligas när en fråga rör ett barn eller när barnet ombeds att delge sina åsikter vid ett formellt förfarande eller i andra sammanhang. Dessa krav måste tillämpas på ett sätt som passar det givna sammanhanget.
...
(c) Bedömning av barnets förmågor
44Barnets åsikter måste beaktas när en analys, som genomförs från fall till fall, visar att barnet är i stånd att bilda sig egna åsikter. Om barnet är i stånd att bilda sig egna åsikter på ett rimligt och självständigt sätt måste beslutsfattaren ta barnets åsikter under övervägande som en viktig faktor för frågans avgörande. Bra metoder för att bedöma barnets förmågor måste utvecklas.
(d) Information om hur barnets åsikter beaktats (feedback)
45Eftersom barnet har rätt att få sina åsikter beaktade måste beslutsfattaren informera barnet om resultatet av processen och förklara hur barnets åsikter beaktats. Denna feedback är en garanti för att barnet inte bara hörs som en formalitet utan faktiskt tas på allvar. Informationen kan leda till att barnet insisterar, samtycker eller kommer med ett annat förslag, eller, vid ett rättsligt eller administrativt förfarande, överklagar eller lämnar in ett klagomål.
3Konventionsstaternas förpliktelser
...
(b) Specifika förpliktelser avseende domstolsförfaranden och administrativa förfaranden
(i) Barnets rätt att höras vid civilrättsliga förfaranden
50De huvudsakliga frågor som kräver att barnet hörs beskrivs nedan.
51Vid separationer och skilsmässor är det otvetydigt så att domstolarnas beslut
påverkar barnen. Frågor som rör underhåll, vårdnad och umgänge bestäms av domaren, antingen vid rättegången eller vid medling som ordnas av domstolen. När det gäller skilsmässa och separation har många jurisdiktioner en bestämmelse i sina lagar om att domaren ska sätta barnets bästa i främsta rummet.
68Artikel 12 är, som grundläggande princip, sammankopplad med de andra
grundprinciperna i konventionen, exempelvis artikel 2 (rätten till icke diskriminering) och artikel 6 (rätten till liv, överlevnad och utveckling), och är i synnerhet beroende av artikel 3 (barnets bästa ska komma i främsta rummet). Artikel 12 är också nära förbunden med artiklarna om medborgerliga fri- och rättigheter, särskilt artikel 13 (rätten till yttrandefrihet). Dessutom hänger artikel 12 samman med alla andra artiklar i konventionen, som inte kan genomföras helt om inte barnet ses som en person som har sina egna åsikter om rättigheterna i respektive artiklar och om deras genomförande.
69. ...
1Artikel 12 och 3
70Syftet med artikel 3 är att säkerställa att barnets bästa kommer i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ. Det innebär att alla åtgärder som genomförs för ett barns räkning måste ta hänsyn till barnets bästa. Barnets bästa kan jämföras med en rättssäkerhetsgaranti som förpliktigar konventionsstaterna att i åtgärdsprocessen införa steg som säkerställer att barnets bästa beaktas. Konventionen förpliktigar konventionsstaterna att garantera att de ansvariga för dessa åtgärder lyssnar på barnet enligt artikel 12. Detta steg är obligatoriskt.
71Barnets bästa, som fastställs i samråd med barnet, är inte den enda faktorn
som ska vägas in vid åtgärder från institutioners och myndigheters sida. Barnets bästa är dock av avgörande betydelse, precis som barnets åsikter....
74Det finns ingen motsättning mellan artikel 3 och 12. Dessa två grundläggande
principer kompletterar varandra. Den ena fastställer målet att uppnå det bästa för barnet, och den andra innehåller metoden för att nå målet att barnet eller barnen ska bli hörda. I själva verket kan inte artikel 3 tillämpas korrekt om innehållet i artikel 12 inte respekteras. På samma sätt förstärker artikel 3 funktionaliteten i artikel 12 och betonar barns grundläggande roll vid alla beslut som rör deras liv...
135Att investera i genomförandet av barnets rätt att fritt uttrycka sina åsikter i alla frågor som rör barnet, och att barnets åsikter beaktas, är enligt konventionen en tydlig och direkt juridisk förpliktelse för konventionsstaterna. Det är en rättighet som innehas av alla barn, utan åtskillnad. Att skapa meningsfulla möjligheter för genomförandet av artikel 12 kräver en nedmontering av de rättsliga, politiska, ekonomiska och kulturella hinder som för närvarande står i vägen för att barn ska bli hörda och för deras deltagande i alla frågor som rör dem. Det krävs beredskap för att ifrågasätta antaganden om barns förmåga och för att uppmuntra en utveckling av miljöer där barn kan utveckla och uppvisa denna förmåga. Det krävs också ett åtagande för att se till att det finns resurser och utbildning.
136Att uppfylla dessa förpliktelser kommer att vara en utmaning för konventionsstaterna, men det är ett mål som går att uppnå om strategierna i denna allmänna kommentar genomförs systematiskt och en kultur skapas som bygger på respekt för barn och deras åsikter.
1Relevanta bestämmelser
98Relevanta bestämmelser i Europeiska konventionen om utövandet av barns rättigheter från den 25 januari 1996, som för Kroatien trädde i kraft den 1 augusti 2010, lyder som följer:
Kapitel I – Konventionens räckvidd och ändamål och definitioner
Artikel 1 – Konventionens räckvidd och ändamål
“1. Denna konvention gäller barn som inte uppnått 18 års ålder.
2Konventionens ändamål är, att till barnens bästa främja deras rättigheter, tillförsäkra dem processuella rättigheter och underlätta utövandet av rättigheterna genom att säkerställa att barnen själva, eller genom andra personer eller organ, informeras och tillåts delta i processer som berör dem inför en rättslig myndighet.
3I denna Konvention avses med process som berör barn inför en rättslig myndighet familjerättsliga processer, främst sådana som innefattar utövandet av föräldraansvar bland annat ifråga om bostadsförhållanden och umgänge med sina barn.
4En stat skall vid tidpunkten för undertecknandet eller vid tidpunkten för deponering av sitt ratifikations-, godtagande, godkännande- eller anslutnings-instrument, genom en förklaring ställd till Europarådets generalsekreterare, ange minst tre kategorier av familjerättsliga tvister inför en rättslig myndighet på vilka denna Konvention är tillämplig.
5Varje part kan genom ytterligare förklaringar komplettera förteckningen över de kategorier av familjerättsliga tvister på vilka denna konvention skall vara tillämplig eller lämna information om tillämpningen av artikel 5, artikel 9 punkt 2, artikel 10 punkt 2 och artikel 11.
6Denna konvention utgör inget hinder för parterna att tillämpa gynnsammare regler för främjandet och utövandet av barns rättigheter.”
Kapitel II – Processuella åtgärder för att främja utövandet av barns rättigheter
A. Barns processuella rättigheter
Artikel 3 – Rätt att få information och göra sin mening hörd i rättsprocessen
“Ett barn som enligt inhemsk lag bedöms ha tillräcklig mognad skall, om det berörs av en process inför rättslig myndighet, tillförsäkras och ha rätt att göra anspråk på följande rättigheter:
a att erhålla all relevant information,
b att tillfrågas om och ge uttryck för sin mening,
c att informeras om de möjliga följderna av att dess synpunkter tillgodoses och de möjliga följderna av ett rättsligt avgörande.”
...
B. Rättsliga myndigheters roll
Artikel 6 – Beslutsprocessen
“I processer som rör ett barn, skall de rättsliga myndigheterna innan ärendet avgörs:
a överväga om den har tillräcklig information till sitt förfogande för att fatta beslut till barnets bästa och om så är nödvändigt inhämta ytterligare information, i synnerhet från vårdnadshavarna.
b I ett ärende där ett barn enligt inhemsk lag anses ha tillräcklig mognad:
Artikel 9 – Förordnande av ombud
“1 Om vårdnadshavarna i en process som berör ett barn enligt inhemsk lag är förhindrade att företräda barnet till följd av en intressekonflikt med barnet skall den rättsliga myndigheten ha rätt att förordna ett särskilt ombud för barnet i den processen.
2 I en process som berör ett barn skall parterna överväga möjligheten att besluta att den rättsliga myndigheten skall ha rätt att förordna ett enskilt ombud, i förekommande fall en advokat, att företräda barnet.”
C. Ombudets roll
Artikel 10
“1 I en process inför en rättslig myndighet som berör ett barn skall ombudet, om det inte uppenbart skulle strida mot barnets bästa,
a lämna barnet all relevant information om barnet enligt inhemsk lag anses ha tillräcklig mognad,
b för barnet – om det enligt inhemsk lag anses ha tillräcklig mognad – förklara de möjliga följderna av att dessa synpunkter tillgodoses och de möjliga följderna av ombudets åtgärder samt
c fastställa barnets önskemål och framlägga dem inför den rättsliga myndigheten.
2 parterna skall överväga möjligheten att utsträcka bestämmelserna i punkt 1 till vårdnadshavarna.”
2Kroatiens deklaration under artikel 1 § 4 i konventionen
99Den 6 april 2010, vid sin deposition av ratifikationsinstrumentet avseende Europeiska konventionen om utövandet av barnets rättigheter till Europarådets generalsekreterare, gjorde den kroatiska utrikesministern följande uttalanden (i ratifikationsinstrumentet):
“I enlighet med artikel 1 punkt 4 i Konventionen, utser Republiken Kroatien vid sina rättsliga myndigheter följande kategorier familjerättsliga mål som denna Konvention ska tillämpas på:
. förfaranden avseende avgöranden i vårdnadsfrågor under föräldrars skilsmässoprocess,
. förfaranden avseende föräldrars utövande av vårdnad,
. åtgärder till skydd för personliga rättigheter och barnets bästa,
. adoptionsförfaranden, och
. förfaranden avseende förmynderskap för minderåriga.”
C. Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet
100Den relevanta artikeln i Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet från den 25 januari 1996, som trädde i kraft den 1 augusti 2014, men som ännu inte har ratificerats av Kroatien, lyder som följer:
Artikel 3 – Definitioner
“I denna konventionen avses med:
a “våld mot kvinnor” ett brott mot de mänskliga rättigheterna och en form av diskriminering av kvinnor och avser varje fall av könsrelaterat våld som leder till, eller, or troligen kommer att leda till, fysisk, sexuell, psykisk eller ekonomisk skada eller fysiskt, sexuellt, psykiskt eller ekonomiskt lidande för kvinnor, inbegripet hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, oavsett om det sker i offentligt eller privat sammanhang,
b “våld i hemmet: varje fall av fysiskt, sexuellt, psykiskt eller ekonomiskt våld som utövas inom familjen eller i hemmiljön eller mellan makar eller partner eller före detta makar eller partner, oavsett om förövaren delar eller har delat bostad med brottsoffret eller inte,
c...”
Artikel 31 – Vårdnad, umgängesrätt och säkerhet
1 Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att förekomsten av sådant våld som faller inom ramen för denna konvention beaktas när frågor om vårdnad av barn och barns umgängesrätt ska avgöras.
2 Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att utövandet av umgängesrätt eller vårdnad inte äventyrar brottsoffrets eller barnens rättigheter och säkerhet..”
Artikel 45 – Påföljder och åtgärder
“Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att de gärningar som är straffbelagda i enlighet med denna konvention beläggs med effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktioner med hänsyn till deras svårhetsgrad. Dessa sanktioner ska, när så är lämpligt, omfatta påföljder som medför frihetsberövande vilket kan leda till utlämning.
2 Parterna får vidta andra åtgärder när det gäller förövare, till exempel
Artikel 46 – Försvårande omständigheter
“Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att följande omständigheter, såtillvida de inte redan utgör en del av brottsrekvisiten, i överensstämmelse med tillämpliga bestämmelser i nationell rätt, kommer att tas under övervägande som försvårande omständigheter när påföljd ska bestämmas för de gärningar som är straffbelagda i enlighet med denna konvention:
a...
d Att brottet har begåtts mot eller i närvaro av ett barn...”
101Den relevanta delen av den förklarande rapporten till Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet lyder som följer:
Artikel 31 – Vårdnad, umgängesrätt och säkerhet
“175. Ändamålet med denna bestämmelse är att säkerställa att rättsliga myndigheter inte utfärdar umgängesbeslut utan att ta hänsyn till förekomst av våld som faller inom ramen för denna konvention. Den gäller rättsliga beslut som reglerar kontakten mellan barn och deras föräldrar och andra personer som har familjeanknytning till barnen. Förutom övriga faktorer, måste man beakta förekomst av våld mot den vårdnadshavare som inte misshandlar lika mycket som mot barnet självt när frågor om vårdnad och omfattningen av umgängesrättigheter eller umgänge ska avgöras.
176Punkt 2 behandlar den komplexa frågan om att säkerställa brottsoffers och vittnens rättigheter och samtidigt beakta förövarens rättigheter som förälder. I synnerhet vid förekomst av våld i hemmet, är frågor rörande gemensamma barn ofta de enda band som finns kvar mellan brottsoffer och förövare. För många brottsoffer och deras barn, kan uppfyllandet av umgängesbeslut utgöra en allvarlig säkerhetsrisk därför att det ofta innebär att möta förövaren ansikte mot ansikte. Följaktligen fastställer denna punkt förpliktelsen att säkerställa att brottsoffer och deras barn är trygga och inte utsätts för ytterligare skada.”
102Den relevanta delen av Europarådets ministerkommittés riktlinjer för ett barnvänligt rättssamhälle, som antogs av ministerrådet den 17 november 2010 vid delegaternas 1098:e sammanträde, lyder som följer:
“III. Grundprinciper
1Riktlinjerna bygger på befintliga principer i de instrument som tas upp i inledningen samt i rättspraxis från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna.
2Principerna utvecklas ytterligare i följande avsnitt och bör tillämpas på samtliga kapitel i dessa riktlinjer.
1Alla barns rätt att underrättas om sina rättigheter, ges lämpliga vägar att få tillgång till rättslig prövning samt att rådfrågas och höras i förfaranden som rör eller påverkar dem bör respekteras. Detta innefattar att tillmäta barnets åsikter betydelse i förhållande till barnets mognad och eventuella kommunikationssvårigheter för att göra deltagandet meningsfullt.
2Barn ska anses och behandlas som fullständiga rättssubjekt och ges möjlighet att utöva alla sina rättigheter på ett sätt som tar hänsyn till deras förmåga att uttrycka sina egna åsikter och till omständigheterna i det enskilda ärendet....
3Rätten att höras och uttrycka åsikter
44Domare bör respektera barnens rätt att höras i alla frågor som påverkar dem eller åtminstone när de anses ha tillräcklig förståelse för de frågor som avhandlas. Medel som används i detta syfte bör vara anpassade till barnets nivå av förståelse och kommunikationsförmåga och ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda ärendet. Samråd med barn bör ske om på vilket sätt de önskar att bli hörda.
45Barnets synpunkter och åsikter bör tillmätas betydelse i enlighet med hans eller hennes ålder och mognad.
46Rätten att höras är barnets rättighet, inte dess förpliktelse.
47Ett barn bör inte hindras från att höras bara på grund av dess ålder. Närhelst ett barn tar initiativ till att höras i ett ärende som påverkar honom eller henne bör domaren inte, såvida det inte är för barnets bästa, neka att höra barnet, utan bör ta del av hans eller hennes synpunkter och åsikter i frågor som rör honom eller henne i ärendet.
48Barn bör få all nödvändig information om hur de effektivt ska utnyttja sin rätt att bli hörda. De bör dock få förklarat för sig att deras rätt att höras och få sina synpunkter tagna under övervägande inte nödvändigtvis kommer att påverka det slutliga beslutet.
49Domar och domslut som rör barn bör vara vederbörligen motiverade och förklaras för dem på ett språk som de förstår, särskilt beslut som går mot barnets åsikter och synpunkter.
som barnen kan förstå, särskilt i beslut som går emot barnens åsikter och synpunkter.
103Rekommendationen CM/Rec(2009)10 från ministerkommittén till medlemsstaterna om integrerade inhemska strategier för att skydda barn mot våld, som antogs av Europarådets ministerkommitté den 18 november 2009, betonar att “barns bräcklighet och utsatthet och deras beroende av vuxna för sin växt och utveckling manar till större insatser från familjernas, samhällets och medlemsstatens sida för att förhindra våld och skydda barn mot våld .”
104De klagande klagade över att de inhemska myndigheterna inte hade uppfyllt sin processrättsliga positiva förpliktelse enlig artikel 3 och/eller artikel 8 i konventionen eftersom de vägrat åtala första klagandens far för den brottsliga gärningen barnmisshandel som han hade begått mot henne. De klagade också över att de inhemska myndigheterna inte hade uppfyllt sin positiva förpliktelse enligt någon av artiklarna eftersom de inte flyttat första klaganden från hennes fars vårdnad och sålunda hindrat honom från att begå ytterligare våldshandlingar mot henne. Artiklarna lyder som följer:
Artikel 3 (förbud mot tortyr)
“Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.”
Artikel 8 (rätt till skydd för privat- och familjeliv)
“1. Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv ...”
105Regeringen bestred dessa argument.
1Parternas framställningar
(a) Regeringen
106Regeringen hävdade att klagomålen var otillåtliga på grund av att de inte uppfyllde sexmånadersregeln, i den mån de klagande klagade på att myndigheterna inte uppfyllt sin processrättsliga förpliktelse enligt artikel 3 i konventionen, att undersöka händelsen från den 1 februari 2011. Regeringen förklarade först att händelsen i fråga var att betrakta som en handling i ögonblickets ingivelse som inte hade medfört några bestående konsekvenser eller någon kvarvarande situation. Regeringen åberopade vidare domstolens praxis enligt vilken sexmånadersgränsen i avsaknad av ett effektivt rättsmedel började löpa från det ögonblick den händelse klagomålet gällde, inträffade. Detta var exakt situationen i föreliggande fall där de klagande klagade över att de inhemska myndigheternas reaktion den 1 februari 2011 inte varit adekvat.
107Eftersom händelsen i fråga hade belagts med strafföreläggande mot första klagandens far den 19 april 2011 började sexmånadersgränsen hur som helst löpa senast detta datum, men de klagande hade lämnat in sin ansökan till domstolen så sent som den 3 januari 2013.
108I den mån de klagande klagade över att myndigheterna inte hade uppfyllt sina positiva förpliktelser enligt artikel 3 och/eller 8 i konventionen i vårdnadsprocessen, hävdade regeringen att de klagande inte hade uttömt inhemska rättsmedel. Regeringen framhöll särskilt att dessa klagomål var förtida eftersom vårdnadsprocessen ännu inte var avgjord (se punkt 60-81 ovan), och att de klagande inte (helt och fullt) utnyttjat inhemska rättsmedel för processens överdrivna längd (se punkt 79-80 och 92-93 ovan). Regeringen uppmanade domstolen att förklara dessa klagomål otillåtliga på grund av att de inhemska rättsmedlen inte uttömts vare sig vad gällde processens längd eller övriga påstådda försummelser att fullgöra de positiva förpliktelserna i processen.
(ii) De sökande
109Beträffande den påstådda underlåtenheten att respektera sexmånadersregeln (se punkt 106-107 ovan), förklarade de klagande att deras klagomål att de inhemska myndigheterna hade brustit i sin positiva processrättsliga förpliktelse i första hand riktades mot myndigheternas vägran att åtala första klagandens far för den brottsliga gärningen barnmisshandel. I detta avseende hade de uttömt de inhemska rättsmedlen genom att överta åtalet som målsägande i rollen av (subsidiära) åklagare och lämnat in sin ansökan till domstolen inom sex månader efter det sista inhemska beslutet som avgivits angående detta.
110De klagande besvarade inte regeringens argument att de inte uttömt de inhemska rättsmedlen (se punkt 108 ovan) därför att det hade behandlats för första gången den 26 februari 2014 i regeringens kommentarer till de klagandes iakttagelser den 9 december 2013.
(b) Domstolens bedömning
(i) Uppfyllelse av sexmånadersregeln
111Beträffande regeringens invändning avseende de klagandes påstådda underlåtenhet att respektera sexmånadersregeln (se punkt 106-107 ovan), understryker domstolen först och främst att den processrättsliga positiva förpliktelsen enligt artikel 3 i konventionen kräver att konventionsstaterna utför en rättsligt giltig officiell undersökning som, inter alia, leder till bestraffning av de ansvariga (se punkt 136 nedan). I och med det nöjer sig domstolen med att notera att strafföreläggandet från den 19 april 2011, genom vilket första klagandens far dömdes till böter, upphävts, och att brottmålsprocessen mot honom ännu inte är avgjord (se punkt 37 och 51 ovan). I enlighet med detta har tidsfristen på sex månader inte ens börjat löpa än, än mindre löpt ut, som regeringen påstått. Därav följer, att regeringens invändning om otillåtlighet, baserad på att sexmånadersregeln inte respekterats, måste avvisas.
(ii) Ej uttömt de inhemska rättsmedlen
112Beträffande regeringens argument att de klagande inte hade utnyttjat de inhemska rättsmedlen avseende processens längd, noterar domstolen att det inte är processens längd som ifrågasätts i föreliggande mål. Frågan är snarare om staten kan anses ha uppfyllt vissa positiva förpliktelser enligt artikel 3 och/eller 8 i konventionen utifrån omständigheterna i målet sedda som en helhet (se Remetin mot Kroatien, nr 29525/10, § 75, 11 december 2012).
113Därav följer att regeringens invändning att de inhemska rättsmedlen ej uttömts måste avvisas.
114I den mån regeringens invändning att de inhemska rättsmedlen inte uttömts, bygger på det faktum att vårdnadstvisten ännu inte avgjorts och att de klagandes klagomål enligt artikel 3 och/eller 8 i konventionen rörande den påstådda underlåtenheten att uppfylla den positiva förpliktelsen att förhindra framtida våldshandlingar mot första klaganden, därför inkommit för tidigt, anser domstolen att detta argument endast gäller sakförhållandena i dessa klagomål och inte deras tillåtlighet. Det kommer därför att prövas i enlighet med detta (se punkt 153‑162 nedan).
(c) Slutsats gällande tillåtlighet
115Domstolen konstaterar vidare att denna del av klagomålet inte är uppenbart ogrundad enligt betydelsen av artikel 35 § 3 (a) i konventionen. Den konstaterar vidare att denna del inte heller är otillåtlig av några andra skäl. Den måste därför förklaras tillåtlig.
1Parternas framställningar
(a) Regeringen
116Regeringen framhöll att de dokument i målet som upprättats av olika experter i psykologi och psykiatri antydde att första klaganden var traumatiserad av sina skilda föräldrars starkt konfliktfyllda relation. Experterna hade framför allt bedömt henne som ett barn som dragits in i en lojalitetskonflikt och sålunda slitits mellan båda sina föräldrar som hon älskade.
117Inte ens diagnosen misshandlat barn som ställts av en psykiatriker i utlåtandet från den 19 februari 2011 (se punkt 19 ovan), vilken de klagande hade åberopat som ett starkt stöd för sina påståenden att första klaganden hade utsatts för misshandel av sin far, lät antyda något annat. Den kod, (T74.8) enligt den internationella sjukdomsklassifikationen, som psykiatrikern hade använt vid detta tillfälle, indikerade nämligen enbart någon form av misshandel, utan att ange om den var fysisk eller psykisk (eftersom sådana övergrepp var klassificerade under olika koder), eller om den hade åstadkommits uteslutande av hennes far.
118Beträffande den påstådda underlåtenheten att fullgöra den processrättsliga förpliktelsen enligt artikel 3 eller 8 i konventionen, hävdade regeringen att de inhemska myndigheternas reaktion på händelsen från den 1 februari 2011 hade varit snabb, utan några oklara dröjsmål eller hinder, och utförlig. Polisen, i synnerhet, hade reagerat omedelbart efter att de klagande hade anmält händelsen och hade genomfört förhör med samtliga inblandade och andra personer som eventuellt visste något om den och händelser som föregått den (se punkt 13, 15-17, 21 och 24 ovan).
119Beträffande den påstådda underlåtenheten att uppfylla de positiva förpliktelserna enligt artikel 3 eller 8 i konventionen, hävdade regeringen att de rättsliga myndigheterna snabbt hade avgjort andra klagandens ansökan om en interimistisk åtgärd och, med grund i ett utlåtande från det lokala centret för social välfärd, avslagit hennes yrkande om ett interimistiskt vårdnadsbeslut (se punkt 67 ovan). Detta beslut hade fattats först efter noggrann prövning av alla bevis som framlagts och efter fastställande av alla relevanta fakta och med första klagandens bästa i första rummet. Förstainstansdomstolen hade lämnat tillräckliga skäl för sitt beslut vilket inte kunde betraktas som godtyckligt. Regeringen försäkrade i detta sammanhang att de inhemska domstolarna, eftersom de hade hört parterna direkt och prövat bevisningen, var bättre skickade än domstolen att bedöma bevisningen, fastställa relevanta fakta och fälla ett avgörande.
120Medan vårdnadsprocessen hade pågått vid förstainstansdomstolen hade de sociala myndigheterna dessutom infört barnskyddsåtgärden med övervakning av föräldrarnas sätt att utöva sin föräldramyndighet (se punkt 82 ovan) i syfte att utöva tillsyn över situationen i första klagandens familj och snabbt reagera om ändrade omständigheter så krävde.
121Vidare hade en omfattande psykologisk och psykiatrisk bedömning under vårdnadsprocessens gång inför förstainstansdomstolen gjorts av rättsliga experter som tillsammans med ett antal andra vittnen hade hörts av förstainstansdomstolen (punkt 66, 69‑70 och 75) i syfte att fastställa om förändringen i första klagandens familjesituation motiverade att vårdnadsbeslutet upphävdes.
122Experterna hade framför allt låtit förstå att första klagandens mors (andra klaganden) uppträdande var oförutsägbart och att hon satte sina egna behov framför barnets. Det var därför under de givna omständigheterna bättre att första klaganden bodde kvar hos sin far och hans familj där hon bott sedan tidiga barndomen och vilkens hem erbjöd en bättre och säkrare omgivning för hennes utveckling. Det var därför inte endast onödigt att skilja första klaganden från hennes far utan det hade varit kontraproduktivt. Experterna hade också konstaterat att det som varit skadligt för första klagandens utveckling var konflikten mellan hennes föräldrar. Samtliga experter och yrkesverksamma inom socialtjänsten hade uppmärksammat båda föräldrarna på detta, och detta var huvudorsaken till att man vidtagit barnskyddsåtgärden övervakning av utövandet av föräldramyndighet.
123Med tanke på det föregående kunde det inte ha hävdats att första klaganden hade riskerat att utsättas för misshandel under tiden som vårdnadsprocessen pågick.
124Beträffande de klagandes invändningar att första klaganden inte hade hörts i vårdnadsprocessen och inte heller hade förordnats något särskilt ombud (se punkt 129 nedan), noterade regeringen först att de inhemska myndigheterna omsider hade förordnat en förmyndare ad litem (se punkt 73 ovan) vars roll var att skydda första klagandens intressen och att det, tvärsemot klagandens åsikt, varken i Europeiska konventionen om utövandet av barns rättigheter eller i den inhemska lagstiftningen angavs någon skyldighet att förordna någon annan särskild företrädare för henne (se punkt 84 och 98 ovan). Utifrån de senaste besluten som tagits i både brottmålsprocessen om vållande till kroppsskada och vårdnadsprocessen (se punkt 47 och 77 ovan) var det vidare tydligt att första klaganden skulle ges möjlighet att uttrycka sina åsikter.
125Med hänsyn till föregående argumentation, anmodade regeringen domstolen att fastställa att det varken förekommit någon kränkning av artikel 3 eller artikel 8 i konventionen i föreliggande mål.
(b) De klagande
126De klagande upprepade sin åsikt (se punkt 104 ovan) att det inte varit tillräckligt att åtala första klagandens far (enbart) för den brottsliga gärningen vållande till kroppsskada för att de inhemska myndigheterna skulle kunna anses uppfylla sina positiva förpliktelser enligt artikel 3 och/eller 8 i konventionen. Han borde snarare ha åtalats för den brottsliga gärningen barnmisshandel (se punkt 86 ovan). Genom att åtala första klagandens far för det lindrigare brottet vållande till kroppsskada som gsv ett lindrigare straff hade åklagarmyndigheten agerat i hans favör. Brottmålsprocessen hade dessutom pågått i mer än fyra år, och det fanns inte heller något som pekade på att den snart skulle avgöras och att han skulle straffas.
127Beträffande vårdnadsprocessen och förpliktelsen att skydda första klaganden mot fortsatt våld från hennes far, hävdade de klagande, att just på grund av att de inhemska åklagar- och rättsliga myndigheterna inte hade lagfört honom på adekvat sätt, hade de rättsliga och sociala myndigheterna och de rättsliga experterna i vårdnadsprocessen blivit ovilliga att konstatera att första klaganden hade misshandlats av honom och skydda henne från ytterligare våld genom att flytta henne från hans vårdnad.
128De klagande pekade särskilt på en brist i det kombinerade expert-utlåtandet från den 29 december 2011, nämligen att de rättsliga experter som färdigställt det uttryckligen hade vägrat att besvara familjedomstolens fråga angående om första klaganden hade misshandlats och om så var fallet, av vem (se punkt 66, 70 och 75 ovan). Denna brist hade fått mera vittgående återverkningar därför att detta expertutlåtande även hade konsulterats av åklagarmyndigheten och de rättsliga myndigheterna vilka slutligen avvisat de klagandes försök att lagföra första klagandens far för brottet barnmisshandel (se punkt 55 och 57-58 ovan).
129De klagande underströk särskilt det faktum att första klaganden – som de rättsliga experterna ansåg hade intellektuella förmågor över genomsnittet och som vid flerfaldiga tillfällen inför olika yrkesverksamma otvetydigt hade uttryckt en önskan att få bo hos sin mor – varken hade hörts i brottmålsprocessen eller i vårdnadsprocessen, trots att hennes ålder och mognad tillät det. Första klagandens prekära situation hade ytterligare förvärrats av det faktum att det tog de inhemska myndigheterna mer än ett och ett halvt år innan man slutgiltigt hade förordnat ett särskilt ombud åt henne i vårdnadsprocessen (se punkt 73 ovan) enligt kraven i Europeiska konventionen om utövande av barns rättigheter (se punkt 98 ovan).
130Avslutningsvis framhöll de klagande att vårdnadsprocessen liksom brottmålsprocessen om vållande till kroppsskada redan pågått i mer än fyra år och att det inte fanns något som antydde att de snart skulle avgöras eller vilken utgången skulle bli. På grund av processernas överdrivna längd hade de förlorat sitt ursprungliga syfte och första klaganden hade börjat visa tecken på psykisk skada vilket de klagande hade önskat förhindra genom att inleda processerna och flytta henne från faderns vårdnad (se punkt 33-34 ovan).
2Domstolens bedömning
(a) Beträffande första klaganden
131Domstolen framhåller att den dåliga behandlingen måste uppnå en viss nivå av svårighet on den ska omfattas av artikel 3. Bedömningen av detta minimum är relativt: den beror på omständigheterna i varje enskilt fall, till exempel kontexten och arten av dålig behandling, dess varaktighet, dess fysiska och psykiska effekter och, i vissa falla, offrets ålder, kön och hälsotillstånd (se, till exempel, A. mot Förenade kungariket, 23 september 1998, § 20, Rapporter om domar och beslut 1998‑VI, och Costello-Roberts mot Förenade kungariket, 25 mars 1993, § 30, serie A nr 247‑C).
132Dålig behandling har av domstolen ansetts “förnedrande” och i och med det omfattas av det förbud som anges i artikel 3 i konventionen om den i offret förorsakar känslor av fruktan, ångest och mindervärdighet (se, till exempel, Irland mot Förenade kungariket, 18 januari 1978, § 167, serie A nr 25; och Stanev mot Bulgarien [GC], nr 36760/06, § 203, ECHR 2012), om den förödmjukar eller förnedrar en person (förödmjukelse i offrets egna ögon, se Raninen mot Finland, 16 december 1997, § 32, Rapporter om domar och beslut 1997‑VIII; och/eller i andra människors ögon, se Gutsanovi mot Bulgarien, nr 34529/10, § 136, ECHR 2013 (utdrag)) oavsett om det var syftet (se Labita mot Italien [GC], nr 26772/95, § 120, ECHR 2000‑IV), om den dåliga behandlingen bryter ner personens fysiska eller moraliska motstånd eller driver honom eller henne att handla mot sin vilja eller sitt samvete (se Jalloh mot Tyskland [GC], nr 54810/00, § 68, ECHR 2006‑IX), eller om den dåliga behandlingen innebär bristande respekt för, eller förminskar, mänsklig värdighet (se Svinarenko och Slyadnev mot Ryssland [GC], nr 32541/08 och 43441/08, §§ 118 och 138, 17 juli 2014).
133I föreliggande mål påstod de klagande att första klaganden under perioden mellan februari 2008 och april 2011 hade utsatts för fysisk och psykisk misshandel (se punkt 52 ovan). De hävdade särskilt att första klagandes far hade svurit åt henne, uttryckt sig vulgärt, och smädat henne med uttryck som “dumbom” eller “kossa” och att han sedan hotat att klippa
av hennes långa hår och se till att hon aldrig skulle få träffa eller höra av sin mor. De hävdade också att han ofta tvingat henne att äta mat hon inte tyckte om och när hon vägrat, tagit tag i hennes haka och kört in maten i hennes mun. Han hade stundtals till och med smetat ner hela hennes ansikte med maten. De klagande hävdade vidare att första klagandens far ofta hotat henne med fysiskt våld, slagit henne på benet med en hårborste vid ett tillfälle, ibland tagit tag i hennes arm och tagit i så hårt att hon fått blåmärken efteråt. Detta hade kulminerat i händelsen den 1 februari 2011 när han enligt uppgift slog henne i ansiktet och klämt till om hennes hals och samtidigt utsatt henne för verbala övergrepp.
134Beträffande detta noterar även domstolen att första klaganden i sina uttalanden till polisen, de uttalanden hon gjort till olika kliniska experter och till de rättsliga experter som undersökt henne under vårdnadsprocessen, vid ett antal tillfällen, uppgivit att hon var rädd för sin far (se punkt 15, 19-20, 23, 28-29 och 32 ovan). Hon har också uppgivit, inter alia, att hon, när hennes far hade smetat ner hennes ansikte med mat, hade känt sig generad för att han gjort så att hon såg ful ut (se punkt 29 ovan). Om de klagandes påståenden är sanna följer att den misshandel som det klagas på ingjutit känslor av fruktan och skam i första klaganden, och vid ett tillfälle till och med orsakat henne en kroppsskada.
135Därför anser domstolen, med särskild hänsyn tagen till första klagandens låga ålder (hon var nio år gammal vid tidpunkten för händelsen den 1 februari 2011), att den sammantagna effekten av alla ovan beskrivna exempel på våld i hemmet (se, mutatis mutandis, Sultan Öner och övriga mot Turkiet, nr 73792/01, § 134, 17 oktober 2006) om de verkligen förövats, skulle göra att den behandling hon enligt uppgift utsatts för varit tillräckligt allvarlig för att nå den nivå av svårighet som krävs för att artikel 3 i konventionen ska tillämpas. Med beaktande av sin praxis (se punkt 132 ovan) konstaterar domstolen att sådan behandling skulle kunna anses “förnedrande”.
136Domstolen framhåller vidare att artikel 1 i konventionen i förening med artikel 3, ålägger konventionsstaterna positiva förpliktelser att säkerställa att individer inom deras jurisdiktion skyddas mot alla former av dålig behandling som förbjuds enligt artikel 3, inbegripet dålig behandling som utförs av privatpersoner. Barn och andra sårbara personer i synnerhet, har rätt till skydd från staten i form av effektiva avskräckningsmedel mot sådana allvarliga kränkningar av den personliga integriteten (se, till exempel, A. mot Förenade kungariket, som hänvisas till ovan, § 22, och Opuz mot Turkiet, nr 33401/02, § 159, ECHR 2009, och även Europarådets rekommendation om integrerade inhemska strategier till skydd för barn mot våld i punkt 103 ovan). Domstolen har också understrukit den särskilda sårbarheten hos offer för våld i hemmet och behovet av aktivt engagemang från staten för att skydda dem. (se Bevacqua och S. mot Bulgarien, nr 71127/01, § 65, 12 juni 2008; och Opuz, som hänvisas till ovan, § 132). De positiva förpliktelserna, som ofta överlappar varandra, består av: (a) förpliktelsen att förhindra dålig behandling som myndigheterna känt till eller borde ha känt till (se, till exempel, Đorđević mot Kroatien, nr 41526/10, §§ 138‑139, ECHR 2012), och (b) den (processuella) förpliktelsen att genomföra en effektiv officiell undersökning när en enskild person framställer en tillräckligt underbyggd talan om dålig behandling (se, till exempel, Dimitar Shopov mot Bulgarien, nr 17253/07, § 47, 16 april 2013).
137I samband med detta framhåller domstolen att de klagande anmälde händelserna från den 1 februari 2011 till polismyndigheten följande dag. Under samtalet med polisen uppgav första klaganden att hennes far hade slagit henne i ansiktet dagen innan och nämnde andra exempel på våld i hemmet som de klagat på (se punkt 15 ovan). Hon upprepade senare dessa påståenden inför olika kliniska experter (se punkt 19 and 23 ovan) och inför de rättsliga experterna under vårdnadsprocessen (se punkt 28-29 ovan).
138Dessutom dokumenterades den skada första klaganden enligt uppgift lidit den 1 februari 2011 av en läkare. Följande dag diagnostiserades hon av en ögonläkare med blåmärke på vänster ögas nedre ögonlock (se punkt 13 ovan). Av det utlåtande som erhölls av den rättsliga experten under brottmålsrättegången om vållande till kroppsskada mot första klagandens far framgår det att hon faktiskt hade fått en skada ungefär vid denna tidpunkt och att det var möjligt, om än inte helt visst, att den tillfogats på det sätt hon beskrivit det (se punkt 44 ovan).
139Beträffande resterande påståenden om misshandel (mestadels psykisk), noterar domstolen att olika terapeuter och de rättsliga experterna under vårdnadsprocessen fastställt att första klaganden var ett traumatiserat barn (se punkt 19-20, 23, 25 och 69 ovan).
140I full vetskap om att manipulation av gemensamma barn och falska anklagelser om barnmisshandel är vanligt förekommande i starkt konfliktfyllda relationer mellan separerade föräldrar, anser domstolen, att bevisningen (se de tre föregående punkterna) är tillräcklig för att de klagandes påstående att första klaganden hade misshandlats av sin far, som framförts till de inhemska myndigheterna, är ”tillräckligt underbyggt”. På grund av detta måste staten uppfylla sin (processuella) positiva förpliktelse enligt artikel 3 i konventionen, att undersöka. Att de klagandes påstående var ”tillräckligt underbyggt” kan därför inte ifrågasättas av det faktum regeringen åberopade (se punkt 116-117 ovan), det vill säga att första klaganden skulle kunna ha traumatiserats av sina föräldrars konflikfyllda relation snarare än av den påstådda misshandeln från hennes far.
141När de klagande väl hade anmält till myndigheterna att första klaganden hade misshandlats av sin far och framlagt ovan nämnda bevisning, måste myndigheterna även här ha varit medvetna om att hon skulle kunna riskera att utsättas för sådan behandling (igen). I enlighet med detta måste staten också uppfylla den positiva förpliktelsen att skydda henne från framtida misshandel.
142Domstolen anser att det föregående och i synnerhet det faktum att första klaganden både är ett barn och ett påstått offer för våld i hemmet, gör att statens positiva förpliktelser enligt artikel 3 i konventionen i föreliggande mål ska uppfyllas.
143Domstolen anser i och med detta att första klagandens klagomål enligt artikel 8 i konventionen inbegrips i hennes klagomål enligt artikel 3 i konventionen, i den mån hon klagat på att staten brustit i sina positiva förpliktelser avseende våldshandlingar som påstås ha begåtts mot henne av hennes far.
144Domstolen måste vidare fastställa om de inhemska myndigheterna uppfyllt sina positiva förpliktelser enligt artikel 3 i konventionen.
(i) Beträffande den påstådda kränkningen av den (processrättsliga) positiva förpliktelsen att undersöka
145Beträffande de inhemska myndigheternas positiva förpliktelse att genomföra en effektiv officiell undersökning rörande de klagandes påståenden om misshandel, konstaterar domstolen till att börja med att myndigheterna beslutat åtala första klagandens far endast för de skador hon enligt uppgift lidit under händelserna den 1 februari 2011 (se punkt 21 och 35 ovan). Med andra ord föredrog de inhemska myndigheterna att endast lagföra en i en rad våldshandlingar mot första klaganden (den som förefaller vara den allvarligaste) hellre än att åtala hennes far (även) för ett eller eventuellt flera lindrigare brott som skulle kunna innefatta all misshandel hon enligt uppgift lidit (se punkt 86-89 ovan). Detta hade gjort det möjligt för myndigheterna att ta itu med situationen i dess helhet.
146I detta hänseende konstaterar domstolen också att alla anmälningar om våld mot barn, inklusive våld inom familjen, enligt Konventionen om barnets rättigheter måste utredas ordentligt (men inte nödvändigtvis lagföras) (se artikel 19 i den och punkter 40-41 i den allmänna kommentaren till den, citerad i punkt 94 och 96 ovan).
147Att endast åtala första klagandens far för brottet vållande till kroppsskada var under de givna omständigheterna inte oförenligt med statens positiva processrättsliga förpliktelse att genomföra en effektiv undersökning om den påstådda misshandeln, men emellertid anser domstolen ändå i föreliggande fall att de inhemska myndigheterna brustit i uppfyllelsen av förpliktelsen. Anledningen är att brottmålsprocessen avseende vållande till kroppsskada, som de faktiskt inledde, hittills pågått i mer än fyra år och två månader och att målet under denna tid ännu inte avgjorts vid förstainstansdomstolen (se punkt 35-51 ovan).
148Med anknytning till detta framhåller domstolen att det inte räcker med att utredningen leder till fastställande av fakta i målet och identifiering och bestraffning av de ansvariga - ett krav på snabbhet och rimlig skyndsamhet är också implicit i denna kontext för att den utredning som krävs av artikel 3 i konventionen ska betraktas som “effektiv” (se, till exempel, W. mot Slovenien, nr 24125/06, § 64, 23 januari 2014). När den officiella utredningen har utmynnat i att en rättsprocess inleds i de inhemska domstolarna, måste processen dessutom i sin helhet, inbegripet rättegångsskedet, uppfylla de krav som ställs i artikel 3 i konventionen. I detta avseende har domstolen redan fastställt att de skyddsmekanismer som finns att tillgå enligt inhemsk lagstiftning i praktiken bör operera på ett sätt som tillåter prövning av sakförhållandena i ett speciellt mål inom rimlig tid (se, till exempel, W. mot Slovenien, som hänvisas till ovan, § 65).
149I detta hänseende noterar domstolen först och främst att första sökandens far hade åtalats inom två månader efter att det påstådda brottet ägt rum och att strafföreläggandet mot honom utfärdades mindre än en månad senare (se punkt 35-36 ovan). Man kan alltså inte annat än dra slutsatsen att de inhemska myndigheterna i detta skede uppvisat sällsynt effektivitet.
150Emellertid uppstod betydande dröjsmål så snart första klagandens far hade bestridit strafföreläggandet som då automatiskt upphävdes och brottmålsprocessen återupptogs. Utifrån de fakta som framlagts av regeringen förefaller det framför allt som om processen under perioden mellan bestridandet av strafföreläggandet den 4 maj 2011 och utsättandet av den första förhandlingen i målet till den 7 maj 2013 under två år var fullständigt stillastående (se punkt 37-38 ovan). Regeringen har inte lämnat någon förklaring till detta dröjsmål.
151Ytterligare förseningar inträffade när den prövande domstolen väl beslutat att höra första klaganden eftersom varken domstolen eller polismyndigheten var utrustade med någon videolänksapparatur (se punkt 47-50 ovan). I en tidsålder där sådan eller liknande teknik är lättillgänglig anser domstolen att ett dröjsmål som på grund av detta hittills varat mer än ett år är svårmotiverat.
152Resultatet av dessa dröjsmål från de inhemska myndigheternas sida är att de inhemska myndigheterna inte på mer än fyra år och fem månader efter det att hon skadats, genom ett slutligt rättsligt avgörande har fastställt, om hennes skador tillfogats av hennes far, och om så var fallet, avgjort hans straffrättsliga ansvar i detta avseende och påfört ett straff. Under sådana omständigheter drar domstolen slutsatsen att myndigheterna inte har uppfyllt det krav på snabbhet som är implicit i deras positiva processrättsliga förpliktelse enligt artikel 3 i konventionen (se, a fortiori, Remetin mot Kroatien (nr 2), nr 7446/12, § 120, 24 juli 2014).
(ii) Beträffande den påstådda kränkningen av den positiva förpliktelsen att förhindra dålig behandling
153Till att börja med framhåller domstolen att det är viktigt att understryka att de klagande inte hävdat att de inhemska myndigheterna brustit i sin positiva förpliktelse att förhindra de påstådda våldshandlingar i hemmet mot första klaganden som redan hade ägt rum. De klagade snarare över att myndigheterna efter händelsen den 1 februari 2011 inte uppfyllt sin positiva förpliktelse eftersom de låtit första klaganden stanna kvar i sin fars vårdnad och sålunda inte förhindrat återkommande våld i hemmet mot henne.
154Därför är det domstolens uppgift att avgöra huruvida de inhemska myndigheterna efter händelsen den 1 februari 2011 har vidtagit alla skäliga åtgärder för att förhindra potentiell misshandel av första klaganden från fadern, det vill säga att förhindra en risk som inte ens de klagande själva har hävdat någonsin materialiserats.
155I detta avseende konstaterar domstolen att andra klaganden den 30 mars 2011, det vill säga ungefär två månader efter händelsen den 1 februari 2011, inledde en process för att upphäva vårdnadsbeslutet från den 24 augusti 2007 (se punkt 22 och 60 ovan) och därigenom flytta första klaganden från faderns vårdnad. Samtidigt bad hon förstainstansdomstolen att utfärda en interimistisk åtgärd i form av ett interimistiskt vårdnadsbeslut varigenom hon temporärt skulle tilldelas vårdnaden av första klaganden (se punkt 60 ovan).
156Domstolen noterar vidare att det lokala centret för social välfärd i sin rekommendation från den 12 maj 2011 uppgav att det vid tidpunkten inte fanns något som pekade på att första klaganden genom att stanna kvar i sin fars familj skulle utsättas för fara (se punkt 65 ovan). Men ändå var centrets utlåtande inkorrekt formulerat eftersom den relevanta risk som centret ombetts bedöma var risken för misshandel av första klaganden snarare än om hennes liv var hotat.
157I detta avseende finner domstolen att det är viktigt att notera att det lokala centret för social välfärd kände till första klagandens situation eftersom man under perioden mellan den 7 november 2006 och 31 augusti 2008 utförde en barnskyddsåtgärd med övervakning av utövandet av föräldramyndigheten i hennes familj (se punkt 11 ovan). Efter händelsen den 1 februari 2011 införde centret för social välfärd återigen, den 22 september 2011, samma åtgärd fram till den 31 mars 2014 (se punkt 82 ovan). Detta innebär att situationen i första klagandens familj under denna period stod under noggrann tillsyn av de sociala myndigheterna. Dessutom finns inget i rapporterna från den psykolog som utförde tillsynen som antyder att första klaganden under denna period utsattes för eller riskerade att utsättas för misshandel (se punkt 83 ovan).
158Domstolen konstaterar också att förstainstansdomstolen ungefär två månader efter inledandet av vårdnadsprocessen den 7 juni 2011, avgjorde andra klagandens begäran om ett interimistiskt beslut och avvisade det (se punkt 67 ovan). I sitt beslut om detta åberopade förstainstansdomstolen först och främst den ovan nämnda rekommendationen från det lokala centret för social välfärd men anförde också annan bevisning, i synnerhet två motstridiga utlåtanden från kliniska psykiatriker (se punkt 19 och 25 ovan) och det faktum att brottmålsprocessen mot fadern avseende vållande till kroppsskada fortfarande pågick. Det följer att dess vägran att besluta om den drastiska åtgärd som föreslagits av andra klaganden (se med anknytning till detta, punkt 40-42 i den allmänna kommentaren nr 8 i Barnrättskommitténs i punkt 96 ovan) grundades på avsaknad av tillräcklig bevisning att misshandeln hade ägt rum och efter noggrann bedömning av allt relevant material (se, mutatis mutandis, M.P. och övriga mot Bulgarien, nr 22457/08, § 115, 15 november 2011).
159Av det kombinerade expertutlåtandet från rättsliga experter i psykiatri och psykologi från den 29 december 2011, som erhållits i samband med samma vårdnadsprocess, framgick det att det inte förelåg några kontraindikationer mot att första klaganden bodde kvar hos sin far (se punkt 70 ovan). Beträffande de klagandes argument att experterna inte besvarat domstolens fråga om hon hade blivit misshandlad och om så var fallet av vem (se punkt 70 och 128 ovan), anser domstolen att det är uppenbart att experterna inte hade rekommenderat att hon skulle bo kvar hos sin far om de ansett att hon utsattes för risken att misshandlas.
160Föregående överväganden är tillräckliga för att domstolen ska konstatera att de inhemska myndigheterna under perioden efter den 1 februari 2011 vidtagit skäliga åtgärder för att bedöma och väga risken för potentiell misshandel av första klaganden av hennes far och förhindra den.
161Medan vårdnadsprocessens längd, en vårdnadsprocess som hittills varat mer än fyra år och tre månader, verkligen är beklaglig och relevant i en annan kontext (se punkt 182-184 och 188-189 nedan), har den därför inte avgörande betydelse i detta klagomåls kontext och kan därför inte påverka domstolens konstaterande att staten har uppfyllt sin positiva förpliktelse att skydda första klaganden från potentiell misshandel av hennes far (se, mutatis mutandis, M.P. och övriga mot Bulgarien, som hänvisas till ovan, § 117).
162Detta innebär också att de klagandes klagomål rörande underlåtenhet att uppfylla den positiva förpliktelsen att förhindra misshandel inte, vilket regeringen hävdat, kan anses förtida, just på grund av att vårdnadsprocessen ännu inte avgjorts (se punkt 108 och 114 ovan).
(iii) Slutsats rörande sakförhållanden
163Det följer att det i föreliggande mål skett en kränkning av artikel 3 i konventionen på grund av att de inhemska myndigheterna inte uppfyllt sin (processuella) positiva förpliktelse gentemot första klaganden att utföra en effektiv utredning om påstådd förekomst av misshandel, men ingen kränkning av artikel 3 avseende deras förpliktelse att förhindra sådan behandling.
(b) Angående andra klaganden
164Beträffande andra klaganden, påminner domstolen i målet Đorđević mot Kroatien om att den fastställde att den misshandel som andra klagandens son utsatts för i det målet hade fått negativ effekt på hennes privat- och familjeliv (se Đorđević, som hänvisas till ovan, § 97, ECHR 2012). Den fastställde också att de inhemska myndigheterna genom att underlåta att genomföra adekvata och relevanta åtgärder för att förhindra fortsatt misshandel av hennes son, inte bara hade brustit i sin positiva förpliktelse enligt artikel 3 i konventionen avseende honom utan också i sin positiva förpliktelse enligt artikel 8 avseende henne (se Đorđević, som hänvisas till ovan, § 153, ECHR 2012).
165I föreliggande mål anser domstolen emellertid med tanke på sitt konstaterande ovan att staten på adekvat sätt uppfyllt sin positiva förpliktelse att förhindra misshandel av första klaganden enligt artikel 3 i konventionen (se punkt 160 och 163 ovan), att de inhemska myndigheterna också uppfyllt sina positiva förpliktelser avseende andra klaganden enligt artikel 8 i konventionen.
166I enlighet med detta har det inte skett någon kränkning av artikel 8 i konventionen i föreliggande mål avseende andra klaganden rörande statens påstådda underlåtenhet att uppfylla sin positiva förpliktelse att förhindra våld mot hennes dotter, första klaganden.
167Domstolen framhåller att det är den som avgör enligt vilken rubricering i lagen fakta i målet ska prövas, och att den inte är bunden av den rubricering som lämnats av klaganden eller regeringen. I kraft av jura novit curia-principen har den till exempel på eget initiativ prövat klagomål enligt artiklar eller avsnitt under artiklar eller paragrafer som inte åberopats av parterna, och till och med enligt en viss bestämmelse förklarat klagomålet otillåtligt men enligt en annan förklarat det tillåtligt. Ett klagomål karakteriseras av de fakta som påstås i det och inte enbart av de rättsliga grunder eller argument som åberopas (se, till exempel, Şerife Yiğit mot Turkiet [GC], nr 3976/05, § 52, 2 november 2010).
168Domstolen upprepar att olika terapeuter och de rättsliga experterna i vårdnadstvisten fastställt att första klaganden var ett traumatiserat barn (se punkt 19-20, 23, 25, 69 och 139 ovan). Domstolen konstaterar vidare att första klaganden i sina uttalanden till polisen, till olika kliniska experter och till rättsliga experter som undersökt henne i samband med vårdnadstvisten vid ett antal tillfällen uppgivit, att hon ville bo hos sin mor, andra klaganden (se punkt 19-20, 23-24, 28, 32, 34 och 69 ovan). Domstolen uppmärksammar också att hon i sin skoluppsats från den 27 oktober 2014 medgav att hon börjat skära sig och att hon senare förklarade för en klinisk psykolog att hon gjort det, inter alia, på grund av “oförmåga att styra över sin egen tid och att hon förvägrats ett liv tillsammans med sin mor, som skulle göra henne lycklig” och “därför att hon inte tillåts välja vem hon ska bo hos” (se punkt 33-34 ovan). Rapporten från denna psykolog antyder att första klaganden började med självskadebeteende på grund av frustration orsakad av begränsning av hennes handlingsfrihet (se punkt 34 ovan).
169I detta sammanhang framhåller domstolen att föräldrars och barns ömsesidiga umgänge utgör en grundläggande beståndsdel i “familjelivet” i betydelsen av artikel 8 i konventionen (se, bland övriga källor, Olsson mot Sverige (nr 1), 24 mars 1988, § 59, serie A nr 130, och Gluhaković mot Kroatien, nr 21188/09, § 54, 12 april 2011), och att begreppet “privatliv” i betydelsen av denna artikel inbegriper, inter alia, personlig autonomi (se, till exempel, Pretty mot Förenade kungariket, nr 2346/02, § 61, ECHR 2002‑III) och till fysisk och psykisk integritet (se, till exempel, X och Y mot Nederländerna, 26 mars 1985, § 22, serie A nr 91).
170I Fernández Martínez-målet har domstolen angående rätten till privat- och familjeliv särskilt framhållit hur viktigt det är för enskilda att själva kunna bestämma fritt om sitt privat- och familjeliv och poängterat att artikel 8 även skyddade rätten till självförverkligande, i form av personlig utveckling eller utifrån rätten att skapa och utveckla relationer med andra människor och yttervärlden, eftersom begreppet personlig autonomi är en viktig princip som ligger till grund för tolkningen av de garantier som anges i denna bestämmelse (se Fernández Martínez mot Spanien ([GC], nr 56030/07, § 126, ECHR 2014 (utdrag)).
171Rätten till personlig autonomi – som för vuxna innebär rätten att göra val om hur man vill leva sitt eget liv, under förutsättning att det inte otillbörligt griper in i andras rättigheter och friheter – har en annan räckvidd när det gäller barn. Barn saknar de vuxnas fullständiga autonomi men är dock bärare av rättigheter (se Preambeln till det fakultativa protokollet till Konventionen om barnets rättigheter enligt kommunikationsförfarande i punkt 95 ovan). Barnets begränsade autonomi, som växer gradvis med barnets mognad, utövas genom barnets rätt att rådfrågas och höras. Som anges i artikel 12 i Konventionen om barnets rättigheter (se punkt 94 ovan), har det barn som förmår bilda egna åsikter rätt att uttrycka dem och barnets åsikter ska tillmätas vikt allt efter hans eller hennes ålder och mognad, och, barnet måste i synnerhet, ges tillfälle att höras i alla rättsliga och administrativa processer som rör honom eller henne.
172Med tanke på föregående överväganden, och med hänsyn till barnets bästa, anser domstolen att de klagandes klagomål, att de inhemska myndigheterna har ignorerat första klagandens önskan att bo hos sin mor, och att hon ännu inte hörts i vårdnadsprocessen, som har varat för länge (se punkt 129-130 ovan), väcker frågor som rör rätten till respekt för privat- och familjelivet och är åtskilda från de frågor som analyserats i kontexten i artikel 3 och 8 i konventionen i punkt 153-166 ovan, och de kräver alltså separat prövning av Domstolen enligt artikel 8.
173Domstolen framhåller att regeringen hävdat att vissa av de klagandes klagomål i enlighet med artikel 3 och/eller 8 i konventionen, nämligen de som gäller den påstådda underlåtenheten att uppfylla den positiva förpliktelsen att förhindra framtida våldshandlingar mot första klaganden, var förtida, därför att vårdnadstvisten ännu inte var avgjord (se punkt 108 ovan). I kontexten av denna del av klagomålet utgör detta argument en invändning gällande otillåtlighet och måste därför prövas som sådan (jämför med punkt 114 ovan).
174Med anknytning till detta framhåller domstolen att denna vårdnadsprocess pågått i mer än fyra år och tre månader, och noterar att första klaganden efter tre och ett halvt år började uppvisa självskadebeteende, vilket hon själv beskrivit som en reaktion på den frustration hon kände på grund av att hon inte tilläts bo hos sin mor, andra klaganden (se punkt 33-34 ovan). Domstolen framhåller vidare att snabbheten i den inhemska processen är relevant för huruvida ett givet rättsmedel ska anses effektivt och därmed nödvändigt att uttömma enligt ordalydelsen av artikel 35 § 1 i konventionen. Den överdrivna längden på den inhemska processen får faktiskt utgöra en särskild omständighet som skulle kunna befria de klagande från att helt och fullt behöva uttömma de inhemska befintliga rättsmedlen (se Šorgić mot Serbien, nr 34973/06, § 55, 3 november 2011). Detta är särskilt fallet i mål som det föreliggande som gäller en pågående situation som (i högsta grad) skadar första klagandens privatliv (se, mutatis mutandis, X. mot Tyskland, nr 6699/74, Kommissionsbeslut den 15 december 1977, Beslut och rapporter (BR) 11, sid 16 och 24). Med tanke på de särskilda omständigheter som nämnts ovan anser domstolen att man inte kan kräva att de klagande ska vänta längre på det slutliga avgörandet i vårdnadsprocessen.
1Parternas framställningar
175Regeringens och de klagandes argument som återges i punkt 121-122 och 124, respektive punkt 129-130 ovan, är också relevanta vid prövningen av sakförhållandena i denna del av klagomålet.
2Domstolens bedömning
(a) Första klaganden
176Även om syftet med artikel 8 i huvudsak är att skydda individen från godtycklig inblandning av offentliga myndigheter, kan det finnas positiva förpliktelser förknippade med att säkerställa att det verkligen finns ”respekt” för privat- och familjelivet. Sådana förpliktelser kan inbegripa åtgärder ägnade att trygga respekten för privat- och familjelivet även vad gäller relationerna individer sinsemellan. I synnerhet barn och andra sårbara personer har rätt till effektivt skydd (se, till exempel, Bevacqua och S., som hänvisas till ovan, § 64).
177Vad gäller rätten till respekt för privatlivet, kan dessa förpliktelser medföra vidtagande av åtgärder ägnade att säkerställa denna rättighet, inbegripet att ombesörja ett regelverk med dömande och genomdrivande mekanismer som skyddar den enskilda personens rättigheter och, i förekommande fall, genomförande av specifika åtgärder (se, till exempel, P. och S. mot Polen, nr 57375/08, § 95, 30 oktober 2012).
178Vad gäller rätten till respekt för familjelivet inbegriper denna en förpliktelse för de inhemska myndigheterna att vidta åtgärder i syfte att återförena familjer med sina barn och underlätta sådana återföreningar. Detta gäller också i fall där umgänges- och boendetvister om barn uppstår mellan föräldrar och/eller andra medlemmar av barnens familj (se, till exempel, Gluhaković, som hänvisas till ovan, § 56).
179Domstolen poängterar att det ineffektiva, och i synnerhet försenade, genomförandet av vårdnadsprocessen kan utgöra en kränkning av positiva förpliktelser enligt artikel 8 i konventionen (se Eberhard och M. mot Slovenien, nr 8673/05 och 9733/05, § 127, 1 december 2009, och S.I. mot Slovenien, nr 45082/05, § 69, 13 oktober 2011).
180Domstolen framhåller vidare att även om artikel 8 inte innehåller några explicita procedurkrav, måste beslutsprocessen vara rättvis och genomföras på sådant sätt att den tillmäter de intressen som skyddas i artikel 8 vederbörlig respekt (se, till exempel, W. mot Förenade kungariket, 8 juli 1987, §§ 62 och 64, serie A nr 121, och T.P. och K.M. mot Förenade kungariket [GC], nr 28945/95, § 72, ECHR 2001‑V (utdrag)). Särskilt vad gäller ett antal mål rörande omsorg om barn har domstolen prövat om föräldrarna blivit tillräckligt involverade i beslutsprocessen för att fastställa om deras rättigheter enligt artikel 8 blivit kränkta (se, till exempel, W. mot Förenade kungariket, som hänvisas till ovan, §§ 62-68 och 70; Sommerfeld mot Tyskland [GC], nr 31871/96, §§ 66-75, ECHR 2003‑VIII (utdrag); och Sahin mot Tyskland [GC], nr 30943/96, §§ 68-78, ECHR 2003‑VIII).
181Med hänseende till artikel 12 i Konventionen om barns rättigheter (se punkt 94 och 97 ovan, och särskilt punkt 32 i den allmänna kommentaren nr 12 av Barnrättskommittén), konstaterar domstolen att samma överväganden kan tillämpas mutatis mutandis i alla rättsliga eller administrativa förfaranden som rör barns rättigheter enligt artikel 8 i den nuvarande konventionen. I sådana mål kan det absolut inte sägas att barn med förmåga att bilda sina egna åsikter blivit tillräckligt involverade i beslutsprocessen om de inte fått tillfälle att höras och därmed uttrycka sina åsikter.
182Beträffande föreliggande mål, noterar domstolen att vårdnadsprocessen hittills har stått utan avgörande i mer än fyra år och tre månader. Med avseende på sin praxis (se Eberhard och M., som hänvisas till ovan, §§ 138-142; och Kopf och Liberda mot Österrike, nr 1598/06, §§ 46-49, 17 januari 2012), anser domstolen att detta faktum i sig skulle vara tillräckligt för att anse att svarandestaten brustit i sina positiva förpliktelser enligt artikel 8 i konventionen, även om faktaunderlaget i föreliggande mål inte krävt större noggrannhet än vad som normalt krävs i mål som gäller omsorg om barn.
183Föreliggande mål manade verkligen till större noggrannhet eftersom det gällde ett traumatiserat barn som, om än enbart på grund av hennes föräldrars konfliktfyllda relation, åsamkades stark ångest som kulminerade i självskadebeteende. Det förefaller emellertid som om de inhemska domstolarna inte lyckades inse situationens allvar och brådskande natur. Det förefaller särskilt som om de inte förstod att första klaganden såg vårdnadsprocessen som en hjälp att nå målet att få bo hos sin mor − en väg ut ur hennes prekära situation. De inhemska domstolarna insåg därför inte att den onödigt utdragna processen förvärrade första klagandens svåra belägenhet.
184Domstolen har tagit särskilt intryck av att första klaganden efter fyra år och tre månader ännu inte hörts i processen och därmed givits en möjlighet att uttrycka sina åsikter i frågan om vilken förälder hon ville bo hos. Domstolen konstaterar att distriktsdomstolen i sitt beslut från den 15 november 2013 instruerade rådhusrätten att avgöra om första klaganden kunde förstå processens innebörd och, i så fall, tillåta henne att uttrycka sin åsikt och ta hennes vittnesmål (se punkt 77 ovan), även om det inte fanns något skäl att ifrågasätta presumtionen att första klaganden – som vid tidpunkten var tolv år gammal – var i stånd att bilda sina egna åsikter och uttrycka dem (se punkt 20 i Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 12 i punkt 97 ovan). Hur som helst har mer än ett år och sju månader förflutit utan att några som helst åtgärder vidtagits för att följa distriktsdomstolens instruktioner. Något som är ännu mer förvånande är att inga åtgärder vidtagits för att påskynda processen ens efter att första klaganden börjat uppvisa självskadebeteende.
185Domstolen konstaterar dessutom att barnets önskningar måste respekteras i fråga om vilken förälder han eller hon vill bo hos, enligt kroatiska domstolars praxis i situationer där båda föräldrarna är lika lämpade att ha hand om barnet, och barnet, med hänsyn till hans eller hennes ålder och mognad, är i stånd att bilda egna åsikter och uttrycka dem, (se punkt 85 ovan). Domstolen delar denna uppfattning eftersom domstolen anser att regeln att barnets åsikter måste tillmätas rättmätig vikt annars skulle förlora sin mening.
186Domstolen konstaterar att de rättsliga experterna i psykologi och psykiatri i föreliggande mål fann att första klagandens båda föräldrar var lika (illa) rustade att ta hand om henne (se punkt 69 ovan), en åsikt som verkar delas av det lokala centret för social välfärd (se punkt 83 ovan). Experterna fastslog också att första klaganden uttryckte en stark önskan att bo hos sin mor (se punkt 69 ovan). Domstolen konstaterar också att båda föräldrarna bor i samma stad och att ett upphävande av vårdnadsbeslutet därför inte skulle medföra att första klaganden skulle behöva byta skola eller på annat sätt behöva bryta upp från sin vanliga sociala miljö. Dessutom var första klaganden, som är en A-elev, och som experterna ansåg vara en duktig elev, eller till och med ha intellektuella förmågor över genomsnittet (se punkt 19-20 ovan), nio och ett halvt år vid tidpunkten då processen inleddes och är nu tretton och ett halvt år. Det skulle därför vara svårt att hävda att hon, givet hennes ålder och mognad, inte är i stånd att bilda sina egna åsikter och uttrycka dem fritt. Att inte respektera hennes önskemål vad gäller frågan om vilken förälder hon ska bo hos, utgör under de specifika omständigheterna i föreliggande mål, anser domstolen, en kränkning av hennes rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv.
187Med tanke på det föregående konstaterar domstolen att det skett en kränkning av artikel 8 i konventionen i föreliggande mål rörande första klagandens rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv.
(b) Andra klaganden
188Domstolen anser att dess resonemang ovan rörande den utdragna vårdnadsprocessen är lika tillämpligt på andra klaganden (se punkt 182).
189Det har i enlighet med detta skett en kränkning av artikel 8 i konventionen i föreliggande mål vad gäller andra klagandens rätt till respekt för sitt familjeliv.
190De klagande klagade också över att de varken hade tillgång till domstol eller ett effektivt rättsmedel för att klaga över kränkning av deras rättigheter enligt artikel 3 och 8 i konventionen på grund av de inhemska myndigheternas vägran att låta dem att driva en brottmålsprocess mot första svarandens far avseende brottet barnmisshandel. De åberopade artikel 6 § 1 och artikel 13 i konventionen, vilka i sin relevanta del lyder som följer:
Artikel 6 (rätt till en rättvis rättegång)
“ Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och förpliktelser eller av en anklagelse mot honom för brott vara berättigad till en rättvis ... förhandling... inför [en] ... domstol...”
Artikel 13 (rätt till ett effektivt rättsmedel)
“Var och en, vars i denna konvention angivna fri- och rättigheter kränkts, skall ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet och detta även om kränkningen förövats av någon under utövning av offentlig myndighet.”
191Domstolen framhåller att konventionen inte garanterar någon rätt att inleda brottmålsförfarande mot tredje person eller rätten att få tredje person dömd (se, bland många övriga källor, Perez mot Frankrike [GC], nr 47287/99, § 70, ECHR 2004‑I, och Krzak mot Polen, nr 51515/99, § 24, 6 april 2004).
192Därav följer att dessa klagomål är oförenliga ratione materiae med bestämmelserna i konventionen i betydelsen av dess artikel 35 § 3, och i enlighet med artikel 35 § 4 i konventionen, måste avvisas.
193Artikel 41 i konventionen lyder som följer:
“Om domstolen finner att ett brott mot konventionen eller protokollen till denna ägt rum och om den berörda höga fördragsslutande partens inhemska rätt endast till en del medger att gottgörelse lämnas, skall domstolen, om så anses nödvändigt, tillerkänna den förfördelade parten skälig gottgörelse.”
194De klagande yrkade EUR 20 000 vardera som ideellt skadestånd.
195Regeringen bestred detta yrkande.
196Med beaktande av alla omständigheter i föreliggande mål, anser domstolen att de klagande lidit ideell skada som inte kan kompenseras enbart genom konstaterandet att det skett en kränkning. Domstolen gör sin bedömning baserad på skälighet och tillerkänner första klaganden EUR 19 500 som ska utbetalas till hennes förmyndare ad litem och kvarhållas till dess detta belopp kan hanteras av första klaganden själv, och andra klaganden EUR 2 500, som ideellt skadestånd, plus eventuell skatt som kan påföras dessa belopp.
197De klagande yrkade också HRK 15 625 för de kostnader och utgifter de ådragit sig vid de inhemska domstolarna och HRK 27 578,47 för kostnader vid domstolen.
198Regeringen bestred dessa yrkanden.
199Enligt domstolens praxis, har en klagande rätt till ersättning för kostnader och utgifter i den utsträckning det har påvisats att dessa verkligen av nödvändighet har ådragits och är rimliga till sina belopp. Med beaktande av dokumenten i sin ägo och ovan nämnda kriterier, anser domstolen i föreliggande mål att det är skäligt att tillerkänna de klagande gemensamt beloppet EUR 3 600 för förfarandet vid domstolen, plus eventuell skatt som kan påföras dem.
200Domstolen anser det lämpligt att dröjsmålsräntan baseras på Europeiska centralbankens utlåningsränta till vilken ska läggas tre procentenheter.
1Förklarar domstolen enhälligt att klagomålen rörande förbud mot dålig behandling och rätten till respekt för privat- och familjeliv tillåtliga och resten av ansökan otillåtlig;
2Fastställer domstolen med fem röster mot två, att det skett en kränkning av artikel 3 i konventionen avseende första klaganden på grund av att staten inte uppfyllt sin processrättsliga förpliktelse att genomföra effektiv utredning av påstådd misshandel;
3Fastställer domstolen enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 3 i konventionen avseende första klaganden på grund av att staten inte uppfyllt sin positiva förpliktelse att skydda henne mot misshandel;
4Fastställer domstolen enhälligt att det inte har skett någon kränkning av artikel 8 i konventionen avseende första klaganden på grund av att staten inte uppfyllt sin positiva förpliktelse att skydda henne mot misshandel;
5Fastställer domstolen enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8 i konventionen avseende första klagandens rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv på grund av vårdnadsprocessens överdrivna längd och att hon inte involverades i beslutsprocessen;
6Fastställer domstolen enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8 med hänsyn till första klagandens rätt till respekt för sitt familjeliv på grund av den utdragna vårdnadsprocessen;
7Fastställer domstolen enhälligt
(a) att svarandestaten, inom tre månader från den dag då utslaget vann laga kraft till de klagande i enlighet med artikel 44 § 2 i konventionen, ska betala följande belopp, att omvandlas till kroatiska kuna enligt den på avgörandedagen giltiga valutakursen:
(i) EUR 19 500 (nitton tusen femhundra euro), plus eventuell skatt som kan påföras, till första klaganden avseende ideellt skadestånd
(ii) EUR 2 500 (två tusen fem hundra euro), plus eventuell skatt som kan påföras, till andra klaganden som ideellt skadestånd
(iii) EUR 3 600 (tre tusen sex hundra euro), plus eventuell skatt som kan påföras de klagande, till de klagande gemensamt avseende kostnader och utgifter
(b) att ränta från och med utgången av nämnda tremånadersperiod och fram till dess uppgörelse nåtts under dröjsmålet ska betalas på ovanstående belopp motsvarande Europeiska centralbankens utlåningsränta plus tre procentenheter;
8Avvisar domstolen enhälligt resten av de klagandes yrkande på skälig gottgörelse.
Upprättat på engelska, och meddelat skriftligen den 3 september 2015 I enlighet med regel 77 §§ 2 och 3 i domstolens arbetsordning.
Søren Nielsen Isabelle Berro
Registrator Ordförande
I enlighet med artikel 45 § 2 i konventionen och regel 74 § 2 i Domstolens arbetsordning bifogas domare Berros och Møses gemensamma skiljaktiga åsikt denna dom.
I.B.L.
S.N.
1Vi beklagar att vi inte kan ansluta oss till majoritetens resonemang rörande artikel 3 i konventionen. Om vi bortser från klagomålen enligt 6 § 1 och artikel 13, som med rätta förklarats otillåtliga i domen (se punkt 190-192), är det vår åsikt att föreliggande mål bör prövas enligt artikel 8.
2I domen dras korrekt slutledningen att det har skett en kränkning av artikel 8 både vad gäller första klaganden – dottern – och andra klaganden – modern, på grund av den utdragna vårdnadsprocessen som pågick i mer än fyra år (se punkt 176-87 respektive 188-89).
3De klagande klagade också över att myndigheterna brustit i sina positiva processrättsliga förpliktelser enligt artikel 3 och/eller 8 eftersom de vägrat lagföra fadern och inte flyttat dottern från faderns vårdnad och på så sätt hindrat honom från att begå ytterligare våldshandlingar mot henne (se punkt 104).
4Som framlagts i domen, om än i en annan kontext (se punkt 167), är det fast förankrat i domstolens praxis att det är domstolen som avgör enligt vilken rättslig rubricering fakta i målet ska prövas och att domstolen inte är bunden av den rubricering som ges av den klagande eller regeringen. Ett klagomål karakteriseras av de fakta som läggs fram i det och inte enbart av de rättsliga grunder eller argument som åberopas.
5Majoriteten har valt att fokusera på artikel 3 (se punkt 131‑132) och finner att den sammantagna effekten av alla faderns påstådda handlingar “om de verkligen begåtts”, skulle göra den behandling dottern påstås ha utsatts för, tillräckligt svår för att nå den svårighetsgrad som krävs enligt artikel 3 (se punkt 135). Majoriteten anser därför att bevisningen räcker för bedömningen att påståendena är tillräckligt underbyggda och kan prövas enligt artikel 3 och att staten därför har en processrättslig förpliktelse enligt denna artikel. Enligt majoritetens åsikt inbegrips därför dotterns klagomål enligt artikel 8 i hennes yrkanden enligt artikel 3 (se punkt 140-143).
6Genom sitt sätt att behandla klagomålet enligt artikel 3 beaktar majoriteten enligt vår uppfattning inte tillräckligt målets faktakontext. Manipulering av gemensamma barn och (falska) anklagelser om barnmisshandel är mycket ofta förekommande i starkt konfliktfyllda relationer mellan separerade föräldrar, och används ofta i vårdnadsstrider om barnen. I detta sammanhang noterar vi att sammanlagt åtta brottsanmälningar mot modern och fadern gjordes under perioden mellan den 5 juli 2006 och den 7 mars 2008, och de flesta gjorde de mot varandra. Fem brottsanmälningar avvisades, inklusive de tre i vilka det påstods att brotten barnmisshandel och våld i hemmet hade begåtts mot dottern (se punkt 9 i domen). Det är också talande att modern insisterade på att fadern skulle åtalas och dömas specifikt för brottet barnmisshandel trots att det uppträdande som de klagande hade anklagat honom för också kunde klassas som våld i hemmet som är ett lindrigare brott, eller som vållande till kroppsskada (vilken han åtalades för).
7Enligt Barnrättskommittén kräver barns beroendeställning och den särskilda intimitet som utmärker familjerelationer att beslut att åtala föräldrar eller formellt ingripa i familjen på andra sätt, bör fattas med stor försiktighet och att åtal mot föräldrar i de flesta fall sannolikt inte bidrar till deras barns bästa (se punkt 96 i domen). Det är också anmärkningsvärt att det ännu inte i ett slutgiltigt domstolsavgörande avgjorts huruvida dotterns ögonskada tillfogats henne av hennes far eller inte under händelsen den 11 februari 2011 (se punkt 35-51 i domen).
8Vidare förefaller det oss att majoritetens uppfattning om den processrättsliga förpliktelsen att lagföra fadern inte är helt förenlig med den påföljande slutledningen att det inte förekommit någon kränkning av förpliktelsen att förhindra misshandel genom att flytta dottern från hans vårdnad (se punkt 153-163). Här hänvisar domen till det lokala centrets för social välfärd bedömning den 12 maj 2011 att dottern inte var i fara, förstainstansdomstolens vägran den 7 juni 2011 att bifalla moderns begäran om interimistiska åtgärder beroende på avsaknaden av tillräcklig bevisning för att misshandel hade ägt rum, och den kombinerade rapporten från rättsliga experter i psykologi och psykiatri från den 19 december 2011 i vilken det framgick att det inte fanns några kontraindikationer mot att dottern bodde kvar hos sin far.
9I föreliggande mål blev dottern traumatiserad av den konfliktfyllda situationen mellan sina föräldrar, vilka båda, enligt experterna, var lika illa rustade att ta hand om dottern, och hon tillfogade sig själv skada därför att myndigheterna underlät att ta tillräcklig hänsyn till hennes åsikter under förfaranden som tog för lång tid. Klagomålen borde ha prövats uteslutande enligt artikel 8 i konventionen som garanterar rätten till respekt för privat- och familjeliv.
Tekstas iš mūsų archyvo (Europos Žmogaus Teisių Teismo HUDOC duomenų bazė). © Council of Europe / European Court of Human Rights. Reuse permitted with attribution; the Court's translations into languages other than English and French are not authoritative.